tribute

Den 9:e januari skulle Simone de Beauvoir fylla 100 år. För den som inget känner, läs: Söndagarna med Simone : en rebellflickas memoarer av Claudine Monteil. Eller Manadarinerna, av henne själv.

Friheten sitter i huvudet. Friheten är ensam.

Om det är något jag saknar ifrån den svenska hålan så är det tågresandet. Det är ett fint läge att befinna sig i. En av de finaste tågresorna som jag gjort är när jag åkte till Dalarna i januari 2001, det var så lägligt:


09.35 Lämnar Lund C. Helsingborg är som en bubbla med trygghet, tristess och historia. Jag åker därifrån. Ut från den grå bubblan. Och jag känner mig fri fri FRI. Jag är verkligen inte gjord för dom där dagarna i Helsingborg. Jag åker ifrån Skåne, med sina torra bruna färgskalor. Genom Sverige som vädret i TV'n säger har vita landskap pch andra grader. Jag lämnar tryggheten. Åker ut i ovissheten. Utmanar rädslan. Det gör jag. Och jag hälsar på dig, du utan ansikte och identitet. Här kommer jag och du fattar ingenting.

seitan dance, seitan dance dance

Efter mitt nätverksseriösa biblioteksmöte idag gick jag till A&A för att kolla över beståndet, så att säga, hittade Seitan. Åt två seitanburgare i Berlin, de godaste, så det kändes fint att hitta det i butik. Men det ser inte smakfullt ut! Jag har väldigt svårt för vegetarisk mat som efterliknar en önskvärd köttig motsvarighet. På A&A har de blandannat vegetariska kycklingklubbor (med skinn) och hummer. Pratade med en av de svala biträdena om vegetarisk kost för katter, argumentet "naturligt" dödade allt. Allt är en konstruktion, även om du är katt! Post-post-katt. Stackars rovdjur. Min katt äter bara sånt som har en fiskliknande form. Mondieu.

Jag behöver en datorfri tid. Ge mig ett hus med skogsutsikt och kökssoffa!

somewhere on the road you lose the butterflyes

Det har hänt mycket denna veckan. I princip bara positiva saker. Det gör mig hoppfull inför årsskiftet. Och det känns som att de sista veckorna i decmeber kommer gå alldeles fort, så mycket att stå i.

Jag är en karriärist! Tänka sig.

Där:
+ ingen direkt insyn, trots att det var f. våning.
+ trägolv
+ området
+ hyran
+ genomgående

- lågt i tak
- stort kök
- saknar bx2 (men jag undrar om jag verkligen bryr mig)
- mörkt

Här:
+ fiskbensparkett
+ äldre detaljer
+ högt i tak - l u f t.
+ hemmakänslan
+ har bx2

- området
- hyran
- sliten/nedgången
- stort kök

Det här börjar mer och mer likna en biblioteksblogg, eller hur?

En heldag framför datorn gör en gammal och trött. Ja, alla dessa biblioteksbloggar som tipsar om böcker. Bibliotekarier som berättar om sina läsupplevelser från den gångna helgen. Folk vill läsa sånt? Men de kommenterar inte inläggen? Reproducerar bloggarna bilden av biblioteket som något nyskapande ("blogg är modernt") men samtidigt traditionellt angående böckernas starka närvaro? Det försiggår inget tvåvägssamtal på dessa bloggar - bibliotekarien är experten och läsaren är mottagaren. Vågar biblioteken verkligen göra något annorlunda?

Mondieu.

Imorgon ska jag gå på lägenhetsvisning. På pappret är det inte perfekt (första våningen vid trafikerad väg), men det är rätt område och lite billigare hyra. Men jag vet inte vad jag vill.

idag lånade jag ut böcker, och återlämnade böcker (jag visste inte att ljudböcker var så pop). ja, det var trevligt. ja, jag ångrar inte flera års utbildning. men på riktigt, du vet, drömjobbet, det är inte på ett sådant bibliotek där personalen är tillräckligt gamla för att förändringar ska vara jobbiga och där det verkligen inte finns några pengar (men godhet). jag vet vad jag verkligen vill, det kommer.

kanske vill jag vara på biblioteket i ubud på bali, där vi fyllde på våra vattenflaskor, där de hade lektioner i det där pling-plong-instrumentet, där de hade ett litet litet rum med böcker, som var mer mötesplats än bibliotek, kanske? ja, där kunde jag vara varm, där kunde jag göra annat.

ikväll fastnade en ruccola-kvist i halsen. den har ännu inte lossnat (hur gör man?). imorgon ska jag äta lunch med mor. dor.

Det är en ganska hemsk dag idag, men tanke på blåsten, regnet, de lövlösa träden, min disk som fortsatte att växa i helgen, skolket, det äckliga bibliotekscafékaffet, de äckliga bibliotekscafécrepen. Mörkret, det så självklara novembermörkret.

Jag måste skärpa mig. Jag måste plugga mer (inte göra allting precis innan det ska vara klart). Jag måste läsa romaner.

Igår var det sista avsitten av "Flying - confessions of a free woman". Slutsatsen: "I've decided that I'm going to stop worring. " Eller, det finns egentligen många slutsatser, och den var en. Serien var det bästa på TV denna hösten, definitivt.

Fick ett mail från mitt "drömjobb": "Jag kommer att höra av mig. Definitivt".

Jag måste sluta oroa mig.

Jag längtar efter julafton, eftersom jag behöver träffa min släkt, eller familj, eller hur man väljer att se det. Det är faktiskt fint.

the best of dallas, und zu weiter.

Ikväll var jag och såg "The best of Dallas", Teater Terriers sista uppstättning. Den har fått en del svidande kritik, där det mesta har handlat om det verkligen är teater? Eller är det performance? Var går i så fall gränsen. Vad är poängen? Handlar det bara om att provocera?

Jag skrattade. Mycket. Ibland vände jag bort blicken. Efteråt fanns det mycket att prata om. Vad skrattade vi åt egentligen? Min uppfattning är att pjäsen handlar om gränser, gränser för vad som är teater och gränser kring manlighet och sexualitet.

Det var verkligen värt att gå och se den, jag hoppas att folk inte drar öronen åt sig när de läser recensionerna, utan vill skaffa sig en egen uppfattning.

Igår var jag på 19-22 års inflyttningsparty. Kände mig gammal och mogen. Blev kallad lesbisk för att jag sa att "Karin är snygg". Gick hem och spydde upp det röda ekologiska vinet. Tragiskt.

Idag undrar jag hur jag ska få mitt drömjobb. Början av denna veckan lobbade jag först omedvetet sen medvetet för mig själv på det som jag skulle vilja påstå är mitt drömjobb. Vad det är? Jo, i princip handlar det om att ett nytt sätt att tänka på inom biblioteksvärlden, hur man utvecklar och förnyar en verksamhet, med Bibliotek 2.0 och upplevelse/marknadstänkande, eller helt enkelt, ge-folk-vad-de-vill-ha. Biblioteksvärlden grundar sin verksamhet i fina idéer kring demokrati, yttrandefrihet och allas rätt till kultur. Med mera! Men samtidigt är bilden av biblioteket ganska mossig, att allt går så långsamt. Jag vill vara med och förändra/förbättra en biblioteksverksamhet. Här i närheten pågår ett projekt som är intressant angående just detta, som verkligen försöker göra något annorlunda, och jag vill så gärna vara med! Jag gick på ett öppet möte och diskuterade idéer kring projektet och fick se lokalen. Någon av projektledaren kom fram i pausen och pratade med mig om saker som jag hade lyft fram i diskussionen, hon frågade om hon fick maila mig. Bitte! Nu har det gått flera dagar och ingen har hört av sig. Bitte. Så jag skickade iväg ett mail om vad jag skulle knna bidra med. Fatta, hur väldigt gärna jag vill vara med i det här, hur mycket drömjobb det är för mig, hur jag skulle jobba ihjäl mig om jag fick vara med. OK? Så, bitte, hör av er.

Annars ska jag skriva en uppsats om hur bibliotekarier "presenterar" sig själva genom bloggar. Birkenstock eller vad?

Och hur presenterar jag mig själv? Jag har funderat på att lägga ner den här ganska anonyma bloggen och skapa en mer offentlig, ja, på grund av alla de där anledningarna, som ett karriärdrag. För varför har jag egentligen en anonym blogg?

Återkommer.

jag vill åka på yogacamp till indien (det är en sån väst-väst-grej att göra).

det sydsvenska- novemberlandskapet är ledsamt.

"Kärleken" började hemsöka mina drömmar förra helgen. Jag kan inte sova. Därför lyssnar jag på Dominik Eulberg. Därför hetsäter jag pepparkakor. Därför går jag på så många yogapass jag kan. För att bli non-toxic.

Idag ska till ett skolbibliotek för att lära mig något om skolbibliotek. Imorgon ska jag till ett annat bibliotek som jag kanske, förmodligen, för- hoppingsvis ska jobba timmar på.





Allting gör mig illamående. Allting.

Stockholms stadsbibliotek har fått en vinnare i sin lilla aritekttävling. Vinnaren är inte bilden, utan det är ett mer transparent förslag. Men jag gillar bilden.

I'll kill her

Linssoppa+Chevre=Idag

Min getost-desire fortsätter även denna veckan. Idag blir det tillsammans med linssoppa. Lyx tillsammans med slutet-av-månaden-mat, återstår att se om det blir en fulländad matupplevelse.

Tänk att ca 13% utav Danmarks befolkning stödjer Danskt Folkeparti. Tänk att var och varannan dansk som jag stöter på är rasist. Tänk att min pappa skulle kunna vara en av dem.







(jag&horisonten. fryser 22h. lyssnar på hans appelqvist)

För första gången på länge har jag hittad ett lugn. Jag trivs hemma (när kylan kom uppskattade jag att kunna gå hem, stänga in och krypa ihop). Jag känner inget större behov utav socialt umgänge (jag har svårt att fokusera på vad människor säger, vart tar jag vägen?). Jag trivs med skolan (jag lär mig äntligen någonting nytt). Jag har skaffat mig en kvällsaktivitet som passar mig (jag blivit beroende utav att kontrollera min egen andning, min kropp, att tänja mina fysiska gränser).

Två yogapass.

Två resor över sundet.

Två jobbansökningar skrivna, skickade.

Två pjäser på Intiman, nyskrivna av Norén.

Den nya kursen som jag børjade på førra veckan har gett mig information-overload, och ett stort behov utav en dator som inte bara fungerar som skrivmaskin. Dagens lænk blir www.twittervision.com. Meningsløst eller?

Igår var en skitdag.

ett ansikte, en flea-market

Någon har hittat en bunt fotografier på en loppis, på en och samma kvinna, tagna under olika skeenden under flera årtionden. Sen har hon lagt upp dem här.

Jag har blivit introducerad till stumbleupon.com, jag antar att jag är sent på det, men jag är lyrisk. Idag gjorde jag tummen upp till http://www.wordperhect.net/, och jag har registrerat mig själv på arbetsförmedlingen. Mitt liv. I rutor och fält. Funderar över att köpa en dator, en sån där vit som man har om är medveten och intoit. Den kostar pengar, som jag har, men jag har inget jobb. So so.

Oj, vad jag är missnöjd med det här mediet just nu. Det passar inte alls. Jag har inte tålamod. Jag har saker att skriva om, tankar som jag går runt med, känslor och grejjer. Ja, som Maja Lundbergs bok, I love it, eller mannen från förra helgen, klichéen, brat/reaggefantast, som åker till indien för att hitta sig själv, ja, som jag tänkte på honom i min feberyra förra veckan. Eller det här med karriär, har anmält mig som volontär till en kulturförening på grund utav två saker: så att jag kan skriva det i mitt CV och för att jag vill känna att jag gör nytta. Två helt skilda orsaker. För ja, jag är ensam, jag kan ligga i min säng och stirra ut genom fönstret i flera timmar, inga problem, sen blir det mörkt och jag undrar vad jag gjorde med min tid. Vad gjorde jag med min tid?

Jag redigerar inte, förmildrar inte nu.

Jag har ett stort hål i min vägg, och murbruksdammet ligger som ett osynligt mörker över plastgolvet.

Berlin var fedt. Så fedt att jag aldrig ville åka dærifrån. Det var som att alla idéer, tankar, problem och funderingar slæppte nær vi letade efter den rætta U-bahn stationen. Jag antar att det ær det som ær poængen med att resa, att førtrænga/glømma allt det som sker hemma i vardagen. Jag borde resa mer. Måske.


Alla runt omkring mig har så mycket att gøra. Mycket i skolan, mycket med bandet de har eller asylgruppen som de ær engagerade i eller mycket med pojkvænnen. Detta medfør att jag uppleveder det som att jag sløsar bort min tid, før jag gør inget særskilt. Jag borde engagera mig i någon kulturførening, men jag vet inte hur man gør. Jag borde ha ett kreativt och utvecklande (karriærskapande) extrajobb. Jag borde springa/simma flera gånger i veckan. Jag borde fråga någon i min klass om de kunde visa mig deras Køpenhamn.

Vill jag, egentligen? Jag vet inte.

Jag har byggt ett bo, med pensionärsfilt, rundstickning och golf på svt24.

Jag behöver någon att laga mat med och alstra värme.

Nästa vecka åker vi till Berlin med skolan. Jag är nervös. Har egentligen inte bondat med någon i min klass, jag tycker att jag är jobbig, kommer att gå vilse i Berlin.

Kan du inte bara luta dig mot mig?

Jag lånade en Haneke-box på bibblan häromdagen, innehållandes Triologin samt Funny Games. Jag började med sistnämnda och ja, den var obehaglig. Jag ville hela tiden stänga av men jag ville även se klart den, för den var bra, intressant, tysktalande. Igår såg jag första filmen i Triologin, Den sjunde kontinenten och jag tror att det är en av de mest obehagliga filmupplevelser som jag har haft. Jag visste att det handlade om en familj som skulle begå självmord, eftersom de upplevde att det inte fanns någon större mening med deras liv. Men sättet, bilderna, bilden ovan, akvariumet. När den var slut kunde jag inte vara ensam, se inte den filmen ensam, men se den. De resterande filmerna i Triologin vet jag faktiskt inte om jag vågar se, borde.

Min andra kontakt med Köpenhamn, den fysiska, hade jag i fredags. Skolan ligger i ett riktigt tråkigt område; betongskepp, byggnadsställningar och bråd vind. Mina första danska ord blev russ=kår & håll=kurs/klass. Jag träffade de andra nordiska utbytesstudenterna, tre svenskor och en norska. De verkar shyssta, men jag lär egentligen bara träffa en av dem, eftersom vi ska läsa i samma 'håll'. Vi fick även med oss en klichébild av danskarna då de sprang runt på skolan med en back carlsberg.

Annars, min höst/vårkappa luktar mugg, jag har ett stort hål i väggen, har läst andra delen av Stieg Larssons storsäljare, och endast den (åsikt:bort med paolo roberto samt kutta 200 sidor, helt ok), gör egentligen ingenting.

Idag, till havet och se en film med Scarlett Johanson. Socker.

Otight. Ungefär så vill jag beskriva det.

Idag hade jag min första kontakt med Köpenhamn. Det gick sådär.

Det är pensionärsstil över det hela, att vakna och först lyssna på Tintin på radio (08.45), se rapport och sportnytt (09.00), sen hejhej sommar (09.15), läsa ut en bok (efter 10.00), gå till Coop Forum och för första gången hitta deras ekologiska hörna, darn nice (vid lunchtid), hem och däcka framför dansk teve, Ally McBeal & Dawsons Creek (14.00-16.00), städa köket, laga mat, börja på en Stieg Larsson-bok (18.00), somna med katten bredvid, vakna slemmig och ta bussen hem till mamma för att se Morden i Midsomer (21.00).



Fortfarande förskyld. Fortfarande bitter.

Jobbet är avslutat. Solbrännan kom och gick. Förskylningen stannade kvar. Det luktar faktiskt höst, och ikväll spelar Final Fantasy på Pildammsteatern, gratis. Jag ska skriva en lista, men först måste jag bli frisk.

Jag har börjat räkna ner, 7 arbetsdagar kvar. Det som är bra med att arbeta mycket eller alltid eller ofta är att man börjar sluta tänka och sparkontot fylls på. Jag cyklar hit och dit, sitter på tåget, dricker varma drycker (choklad/kaffe/te), pratar med vissa om ingenting. Luktar fotsvett.

När jobbet är slut är det dags att ta tag i det andra som skjutits upp, som 1-poängstentan från i julas, cv-skrivande och extrajobbsökande (typ bibliotekshäng, ja). Sen kommer jag få ångest över pengarna som jag har arbetat ihop. Hur ska de disponeras. Sen börjar det i Köpenhamn. Jag som trodde att jag skulle åka till Borås. Men det var visst slut med det.

Jag måste nog åka härifrån. Beställde två engelska (eller översatta) böcker idag. För jag har ingen koll (eller intresse av) på bokmarknaden (hur länge ska modernista ligga nere?), eller rättare sagt, Stieg Larsson, så jag körde på två gamla rävar som kommit ut med nytt i år: Murakami och Coe.

Nu ska jag köpa indiskt take-away och krypa in i min håla till lägenhet.

Jag flinar omedvetet åt mina arbetskamrater, sen får jag kommentaren "vad skrattar du åt?" Min sociala kompetens börjar försvinna i samband med likformigheten. Jag är less. Jag är tråkig. Jag är uttråkad. Jag älskar min säng och mitt te och ett klädesplagg.

Tour de france har dragit igång, men det blir inte intressant förrän bergsetapperna drar igång. De platta etapperna är bara tidsfördriv i några timmar med en snabb spurt i slutet. Jag gillar kommentatorerna på eurosport, bergströjan, helikopterbilderna på franska herrgårdar och Rasmussen.

Spelar: Holiday - Everything you say & Arcade Fire - Ocean of Noice.

"och när han vinkade till henne tittade hon åt ett annat håll"

Igår krossade jag tavelramens glas, ungefär samma dag som jag hade införskaffat den. Imorse tappade jag papperspåsen med två ägg i utanför min dörr, då jag fibblade med nycklarna, så var frukosten inte lika rolig längre.

Jag har inte flyt just nu.

Jag sitter på mitt rena plastgolv, funderar, tänker att jag bör höra av mig till människor nu när jag är ledig, kanske utvilad, så gör jag det, bestämmer date, när det väl infinner sig vill jag inte. Jag vill vara i fred.

40 år kvar i arbetslivet. Inte i den här skjortan i alla fall.

betongvägg

jag hinner inte.
jag hinner inte. jag hinner inte.

Så idag, har jag och So varit på konsthallen och jag fick ångest av filmerna, teckningarna, gubbarna som lyssnade på hjärtat, noshörningen som sprattlade i djungeln, "sorgearbetet". Sen köpte jag tofu och oliver på palmyra, vi luftade Si's instrument, ritade en teckning till henne, samt en rebus. Vi köpte mer grönsaker, gröna tomater, persilja, gjorde sallad och lyssnade på J. Gedins sommarprat från i fredags. Drack svart te med socker. Päron. Studerade hungriga fiskmåsbarn.

nu måste jag hem. hem. återkommer om vad det egentligen handlar om.

En del tänkte nog att det var dåligt väder idag. De tänkte väl på igår eller 'iförrgår'. Det var 18 grader i havet. Jag badade två gånger. Dök från stenen. Hörde skvalpet under bryggan. Det var någon som sade det för några veckor sedan, jag citerar "jag skulle kunna dö för det här". Molnen kom så småningom. Jag och soldyrkarna drog tröjan över huvudet och cyklade hem.

Jag är ledig idag. Jag undviker människor och människor undviker mig. Fine. Jag är så trött på människorna.

Blir bara mer och mer sentimental. Idag satt jag i min flyttröra och lyssnade på Mark Levengods sommarprat. Tårarna började rinna när han pratade om sin dotter och hennes bruna ögon. Jag vet inte om det var det jag grät för eller om det var något annat.

Greider har skrivit om en bok som handlar om krukväxter, det är en kulturforskare som har forskat kring människor och deras krukväxter. Detta är en av många orsaker till att etnologi ligger nära mitt akademiska hertze.

Elizabeth I är bland det bästa jag sett på länge på teve. Se andra delen ikväll/inatt. Den bästa delen.

Idag läste jag ordet (frasen?) över huvud taget två gånger (i en bok samt metro). Det störde mig. Hade det varit jag så hade jag skrivit överhuvudtaget.

I Aftonbladet idag var det en debattartikel på ett helt uppslag där en man med viss vetenskaplig förankring diskuterade kolhydraterna; rubriken var "Ät inte potatis". Jaha, så kolhydrater är dåligt? Det har jag inte hört tidigare. Jaha, Midsommarafton, och potatisen baktalas, bättre tillfälle finns. Så oerhört onödigt.

Spanarna har sommaruppehåll så därför gör jag min egen spaning: naturromantiken kommer att bli den nya trenden, särskilt inom litteratur. Toto får en revival. Det heter inte längre "Stadsfestival" utan "Kulturfestival".

Efter en hel del lugn och ro (ta det som det kommer+sitta och titta på en horisont), har jobbet dragit igång, och det på tunga växlar. När den här veckan är slut kommer jag att ha arbetat 46,5 timmar. Och därimellan ska en flytt fullbordas, och papper ska skickas in och midsommar ska inte firas, det blir ändå dåligt väder. Imorgon är min enda lediga dag, sen är det i princip bara äta, sova, bajsa, dricka, äta, sitta, gäspa, lyfta som gäller. Ja. hej.

I cough your name and I smoke all day

Igår jobbade jag mina första fem timmar. Idag njuter jag redan av lediga dagar. Det regnar, jag har gjort the frukost och i helgen avgörs La Liga; snälla Mallis, vinn eller i alla fall, ta en poäng! Jag behöver en cykel, I need a haircut. Si åkte iväg som hon brukar när det är sommar, vi hade en fin avslutning med bad på Ribban (vi lekte val/svan), kolonialstil i parken (masai-filt, african-wine, gubbskjorta och rättviseresonemang) och adoption av gröna växter. När Si försvinner dyker So upp med loppor i sängen och dietsnack. Jag funderar på vad jag behöver införskaffa när jag flyttar hem och har kommit fram till tre saker: rullgardin, tavelram och salladsskål.

Just nu: Googlar på rödbetsrecept. Går sådär.

Lyssna: Someone Still Loves You Boris Yeltsin

I förmiddags drömde jag en fantastisk dröm. Ha. Den var queer.

Jag har en klänning som andas och ett mantra som går på repeat: vatttennvaateeenn vattennn baddda baaaada bada badens haavethavet havvvet. sjölejon.

Lyssna på Vågen i P1. Det är så pretentiöst, fast ändå inte; jag älskar det. Igår handlade det om dagens intellektuella. Jag: Skräckblandad förtjusning.

Mamma har varit på släktkalas på Fyn och där inhandlat Braunsweiger, ett av mina större socker-sommarminne från Danmark (ett annat är en av de få gånger som jag träffat min pappa, han bjöd på "gummi-björnar"). Jag antar att det är bröd med smält socker på. Hon tog även en bild på solnedgången från bryggan på Fyn. Där har jag plaskat omkring. Ja, det är fint.

Idag ska fylla i min ansökan till Köpenhamns biblioteksskole, de har intressantare kurser än i den svenska hålan, som Bibliotek 2.0 och Folkbiblioteket under forandring. Jag ser framemot att få utforska Köpenhamn utan att behöva känna stressen att så mycket ska hinnas med samtidigt.

Idag fick jag även reda på att jag får tillbaka min lägenhet tidigare än väntat. K flyttar i helgen, innan midsommar får jag tillbaka nycklarna. Så då flyttar jag hem, på riktigt?

Äntligen en bok som har eurotechno som tema. Det var (och är) så o-coolt att säga att "jag lyssnade på eurotechno som mindre". Det är bättre, oavsett, att säga att man lyssnade på grunge eller britpop. Jag fattade aldrig grunge, och jag upptäckte britpopen precis innan den dog. Eurotechno däremot. Tänk om "Mega Dance" kunde få stå med i skivsamlingen, utan att den stack ut, fantastiskt. Just nu har jag till exempel två låtar av Robert Miles i podden, och jag minns med skräckblandad förtjusning "Sex on phone". Ett tecken dock på att eurotechno aldrig kommer att få kliva in i "finrummet" är att boken har fått beskrivningen "chick-lit". För mig blir det bara mer intressant.

Kan inte alla dagar vara så här... oproblematiska. Si och jag i folkets park, med kaffe från kaffebaren och varsin bok (jag= fortfarande cora sandell, si= fortfarande lars ahlin). Glutta på bara överkroppar och rultiga barn, irritera sig på friskis&svettis-dunket från andra hörnet (det blev bättre när debaser öppnade sin utservering och spelade arcade fire och tindersticks). När klockan passerade fyra cyklade jag till palmyra och köpte tofu, fortsatte hem till hundutgång och matlagning. Sen på med balibyxorna, och baddräkten, cykla ner till djuphavsbadet och bada två gånger. Årets två första. Sen cykla hem till hundutgång och tekanna. Igelkottarna porrar sig i buskarna, jag är överförtjust i min nya sjal som jag fick av So igår. Imorgon tar min kusin studenten i Landskrona. Av någon anledning är jag inte förtjust i idén, vill bara vara i parken, eller i havet, eller så.

Jag har varit i den svenska hålan och gjort det (näst-)sista med le uppsats. Allting gick smidigare än vad jag någonsin hade föreställt mig. Opponeringen var smärtfri; kaffet i plastmuggen skakade när jag åkte upp med hissen, men när jag väl satt där så gick allt som det skulle. Efter det blev jag nervös inför mitt eget slutseminarie, men det gick hur bra som helst. Bäst. Sen blev det öl i parken med nästan alla fina människor som jag har tillägnat ett och ett halvt år med. Nu är det slut. Salut.

Det verkar som att den nya grejjen är hemmafester med "happenings". Förra helgen var jag på ett "arty party", så att säga, fest med konstutställning/filmvisning/konsert. Ikväll var det dags för ännu en konsert i lägenhetsmiljö. Intimt. Trevligt. Ja. Eller, ibland. Ikväll ingick även "häng på tak", med utsikt över Södervärns busstorg, en måne som sticker upp, vodka i flaska. Jag känner mig ganska socialt trött, orkar inte riktigt. Men kvällens snackis var annars fotbollen, och jag är glad över att Björkman avancerade till åttondelsfinal i franska öppna. Jag älskar franska öppna, det sker på ett särskilt underlag under en särskild tid på året. Tennis i sig är väldigt särskilt; man mot man, ett mentalt spel som är intressant att följa i soffan under en filt. Och idag kom So hem. Jag blev helt tårögd.

Min tillflykt de senaste dagarna har varit på någon brygga vid havet. Det enda stället just nu som jag får vara ifred på. Igår tutade båtarna på grund av den täta dimman, idag blåste det hårt från väster och imorgon kanske det går att bada. På hemvägen gick jag förbi de döda träden i Rönneholmsparken.

Fick äntligen besked idag av min gubb-handledare och nästa vecka åker jag till den svenska hålan en sista gång för att försvara le uppsats. Konstigt och nervöst.

Det blir säkert bra, alltsammans.

when there's nothing left to burn you have to set yourself on fire

Giddens säger att dagens samhälle karakteriseras av en större mängd information som människan måste hantera, organisera, leva med. En större mängd information ger fler alternativ eller möjligheter, men även en större osäkerhet. Den trygghet som kallas för tradition försvinner och därmed skapas en större alienation till människan och omvärlden.

Jag trodde någonstans när jag gick på högstadiet och upplevde ett främlingskap till den jag var, eller borde vara, skulle försvinna när jag hade hittat mitt forum, min identitet. Saker och ting skulle lugna ner sig, klarna. Men jag har insett att jag hela tiden omvärderar mig själv och min omvärld. Identiteter är ingenting som består, det är något som ska diskuteras. När jag har skrivit den här never-ending-story: le uppsat, har jag funderat mycket på vem jag är, och jag tänker inte bortförklara det som banalt. Jag tror att orsaken till det är att något verkar ta slut; mina studier på högskolenivå. Något okänt är på gång, och det skrämmer mig. Det är dags att sätta upp nya mål, prestationer, och det är väl dessa idéer som irriterar mig, att "man" ska gå vidare, inte stå stilla. Si sade att människan hela tiden vill vara i rörelse, och jag undrar varför vi inte kan stå stilla en längre stund, leva så som det är. Jag antar att man inte är lycklig, och att man hela tiden strävar efter den där perfektionen, den perfekta relationen, den perfekta bostaden, de perfekta utlandsresorna, de perfekta samtalen. Den perfekta bilden av sig själv.

Det som stör mig med alla dessa bloggar är just den perfekta bilden av oss själva. Många skriver om hur de lever sina liv, hur de motionerar duktigt, har en fantastisk kärlek, lyckas i karriären, får fantastiska barn, äter sunt och rättvisemärkt. Sen skriker de efter kommentarer som de inte får, jag undrar vad de vill, vill de att jag ska hurra över deras så kallade perfektion? Att skriva om sin vardag och publicera det på webben skapar en möjlighet att förmedla en bild av sig själv till andra, hur sann den är kanske orelevant, men jag tror det är en konstruerad bild som folk publicerar och som de vill ha bekräftelse på. För allting handlar just om bekräftelse, att bli sedd i form av kommentarer kring hur duktig man är eller "grattis" "hurra" "glada tillrop", det skapar lugn och trygghet i en osäker tillvaro.

För mig är idealen omöjliga. Det är de jag konfronterar varje dag, som jag ger upp på. Jag kan inte tro att det jag strävar efter består i att hitta kärleken, skaffa barn, ha en shysst bostad som är inredd på ett shysst sätt, att mina vänner är spegelbilder av mig själv och mina ideal. Om jag skulle tro på det skulle jag lika gärna hoppa från något högt. Jag måste tänka att det jag är, det liv jag lever är ok. Det finns något bra i det. Just nu.

Det här är den konstruerade bilden av min lördag:

"Läser tidningen vid frukost, cyklar ner på stan och köper två böcker vid "Malmö's längsta bokbord", köper rättvisemärkt vin som jag och Si ska dela på kvällens tillställning, enligt henne, 'en rolig fest'"

Idag gick jag till andra sidan stan, beroende på hur man ser det, har ingen cykel, måste gå, besökte miljölivset vid konserthuset, fingrade på tofukorvar, veggiebitar och rättvisemärkt te, här tar man idealen på allvar, blev förföljd av gymnasiekids hela vägen till konsthögskolan, lyssnade på rufus nya, ganska tråkig, sprang in i rum efter rum, tittade och ibland fingrade på konst, en del ganska tafatt och intetsägande, andra väldigt bra, jag gillar 3 min filmen om påfågeln i arlöv, till exempel, fick ont i huvudet av alla nymålade väggar/färg, sprang över vägen, blev tutat på, tänkte på morgonen då jag åkte svartaxi med en kille från helsingborg till de här kvarteren, jag sov på hans plånbok, köper vatten på konsum, sur tant i kassan, frosseri bakom ryggen, vandrar utan mål till bokhandeln, gluttar på titlar, ser min "gamla" skrivarledares bok i reahögen, 50 kronor, den kom ut för ett år sedan, dåligt tecken att den ligger där den, men han är oldschool, numera ska en författare gärna skriva en blogg om en personlig livskris, sitta i tevesoffor, bli utgiven av modernista, inte som han, vara socialt skygg och röka pipa, fingrar på nån bok, men tänker att inga böcker får inhandlas förrän jag flyttat klart, och jag kanske har läst de böcker som jag har köpt det senaste året, köper däremot senaste och sista nummret av tidningen sex, går förbi malmö-ip där P & T spelar match med sitt korpenlag, mina skor blir dammiga av allt grus, P gör ett inzaghi-mål, från en kaka-passning av T, matchen slutar 2-2, stannar kvar en stund och ser "toppmötet", ja, de som är överlägset bäst i ligan, det är trevligt, traskar hem till mamma som planterar blommor på balkongen, nu ska jag lyssna på dagens Lantz i P1, jag misstänker att Lantz kommer att ta upp gårdagens rapportinslag om utlandssamtal.

Imorgon ska jag dammsuga.

Jag befinner mig i väntans tider. Det är mycket som ska knytas ihop framöver; uppsats, bostad, jobb, vi-som-kommer-tillbaka. Men den här veckan är jag passiv. Försöker att göra av med så lite pengar så möjligt, eftersom juni snart kommer, med all sin ekonomiska illvilja. På tisdag kommer svaret. Sen får jag förhoppningsvis påbörja min spurtsträcka, för att gör ett avslut, för att kunna gå vidare.

Idag fick jag min handledares sista tycke innan inlämning på tisdag, och det var minimala invändningar som kanske medför att jag kan slappna av, nu.

pardon le uppsats du bist tot

En påfågel på parkeringen och jag är "ny i stan". Befinner mig i en destruktiv vända, we all been there seen that, jag tänker och tänker, kanske slutar äta, regner faller, funderar på vad som är poängen, med allt, one more time. Ja, banaltanalt.

Jag orkar inte. Så, pardon, ich bin tot.

Låt mig presentera:

Herr Tjockblad börjar klimatisera sig till mammas balkong. Han såg lite obekväm ut i början, men nu har hans blad fått tillbaka färgen. Herr Tjockblad gillar annars stark sol, beröring och beundran. Han är min äldsta växt och har egentligen inte särskilt stora krav, men på hans önskelista finns just nu en större bostad (läs kruka) och sol. Det kommer, jag lovar. Herr Tjockblad har jag haft sen han var så här liten:

Så äcklas jag.

Igår cyklade jag till Sibbarp, med solglasögon och Feist i öronen. Jag blev avundsjuk på familjerna som hade samlats på gräsmattorna, under träden. Grillade, lirade boll och bara vilade. Jag tänkte att jag kommer alltid att vara ensam, oavsett. Jag har svårt för att njuta av det där, som sol och barn.

Just nu äcklas jag mycket av "jaget" och "meningen". Det är så snurrigt. Var på debaserfilialen i lördags, det var konstigt och jag blev nervös. Grabbar överallt, alla spanade in alla, Of Montreal var bra. Jag tappade lusten under nån fånig diskussion om någon studie kring skillnader mellan kvinnor och män. Jag är allergisk mot alla undersökningar som använder meningen "skillnader mellan könen", och som även kommer fram till att det inte finnas några skillnader.

Jag äcklas även av "jagandet". Jakten på honom eller henne som man vill ha bekräftelse ifrån. Jakten på prestationen, på bilden av sig själv.

Jag äcklas av diskurser.

Lyssna på Lantz i P1 när Katarina Bonnevier pratar om queer. Och på Feists nya skiva. Det ger lite hopp.

Att sitta på E6an och känna doften av rapsen utanför Ängelholm. Se det platta landskapet. Det låter lätt patriotiskt, men det handlar inte så mycket om det, det handlar mer om hemmakänslan. Jag är uppvuxen längs den vägen, jag känner den. Kullar, åsar, bergväggar med granar säger mig ingenting. Men rapsfält och havet är min grej. Det är en del av mitt hem.

Men det känns oerhört märkligt, att packa in sina grejjer i källaren och veta att nästa gång jag åker till den svenska hålan gör jag det utan katt i bur och tung resväska. Jag kommer inte att bo där. Längre.

Of Montreal på Debaser, imorgon, ska bli kul. Och le uppsats är nästan klar, på torsdag är det definitivt. Förändringen har börjat.

Annars ser jag "Vicar of Dibley", som Tv4+ visar sent på kvällarna. Att jag har missat det tidigare.