14 dagar till julafton.

Och jag har inte hittat julstämningen.

Är trött på dåliga nyheter, men här kommer en; fick inte jobbet som jag lade fyra tågresor till stockholm på (tur att jag inte betalade för dem). På grund av att den andra kandidaten hade mer e r f a r e n h e t. Jag vet inte hur länge det verbet ska förfölja mig. Hittills, länge. Jag var så nära, de ringde till och med mina referenser, jag fick göra skrivtest, det tog lång tid, jag fick cred i slutet, men vad hjälper det när jag fortfarande är arbetslös och meningslös?

Äh.

Och visst jag är lite bitter. Men jag kommer igen. Måste. Det. Tjo.

Meningslös händelselös uppgiven vecka

mörkerseende m.m

Igår gjorde jag moröttssoppa till sex personer. Det blev lyckat. Det är alltid lite so so att bjuda hem mer än tre personer på middag.

Min intervjuturné fortsätter i eftermiddag då jag sätter mig på tåget till Ängelholm där jag ska på intervju imorgonbitti. Men det är aningen större att jag ska till sthlm igen på fredagmorgon för att gå på en Andra intervju. Så det är alltså 50% chans att jag får packa väskan och flytta till sthlm innan året är slut. Det är skräckblandad förtjusning som jag inte hinner utveckla här och nu. Eller så får jag jobba i Ängelholm. Eller så får jag fortsätta med a-kassandet. Jag är väldigt ödmjuk i detta jobbsökeriet.



Annars: True Blood! Det bästa som hänt efter Six feet under. Bara för vinjetten.

sthlm fram och tillbaka hit och dit.

Åkte tåg i sammanlagt ca 10 timmar igår och var ungefär 5 timmar i sthlm. Jag var på anställningsintervju och det var ju so, so, som vanligt. Men efteråt, när jag kunde andas igen, hann jag gå till kulturhuset och se nan goldin utställningen. Utöver utställningen var det lika grått i sthlm som i malmö. Om inte gråare.

Oktober var inte så himla lattjo. Jag jobbade på dagis nästan varje veckodag, och när jag inte jobbade yogade jag och sökte jobb, och på helgerna var jag ledsen för att jag var meningslös och ensammast i hela världen. Jag läste "Människohamn" och såg "Låt den rätte komma in" på bio. Jag åt många färdigpizzor. Jag drack mycket yogi-te. Jag blev och är förskyld.

Nu är det november och jag är inte särskilt hoppfull. Ge mig december, eller nått.

Jag och min närbutik har blivit alltmer tajta den senaste tiden/fattigt

"Det manliga höstprojektet"/Intressant!

Jag vet inte riktigt om jag håller med alla gånger, kanske inte riktigt nu, men ändå fint. Jag tror att Malmö är den staden som jag vill bo i, i Sverige. Jag vet/tror det finns mer spännande städer i Europa/Världen/or so. Jag tycker bland annat om Malmö för att det finns ett intressant kulturliv utanför institutionerna. I "Den svenska hålan" var det endast det självklara som kunde stilla ens behov av upplevelser/insikt/intressanta vägskäl: Konstmuséet och Biblioteket. Jag antar att jag måste bo i en stad med över 200 000 boende för att själen ska vara nöjd, men ibland (som nu) kan inte ens det hjälpa när jag upplever min situation som ganska meningslös och tillbakadragen. Känner mig oförmögen och handlar därefter.

Så var det oktober. Har inget att säga. Men en del bilder, någonannanstans (www.flickr.comcom)

Har fastnat vid tre ord den här veckan:

ateljélägenhet, Nour och urban.

hanging out with me and me

Sunday in bed reading american literature

Oftast är skrivandet något nedraget, bakom stängda dörrar, "jag och min text". Det är i alla fall myten. För mig är det kanske därför jag inte kan sätta mig ner och skriva en text längre. Jag var på workshop i kollektivt skrivande idag. Och jag vill (läs. orkar) egentligen inte skriva om det, men det var inspirerande, och att jag skrev en "litterär" text för första gången på länge som jag tyckte om och kunde relatera till var fint. Jag vill prova på att skriva mer kollektivt. Mycket mer. Jag märker att så fort jag skriver något ser jag mitt eget skrivande, (min jävla röst), och det känns bekvämt och tryggt, men jag måste bli inspirerad av andras för att jag ska orka med min egen. En orsak till att jag inte förmår att skriva är att jag upplever att jag hela tiden upprepar mig, samma format, samma innehåll. Det jag upplevde idag med kollektivt skrivande är att man får se sin egen text med hjälp av att andra går in och pillar i den. Nya ord. Nya perspektiv. Bland annat.

Jag har av en oväntad händelse vikarierat på fritids i två dagar. Jag umgås aldrig med barn så jag tänkte att det var väl dags dårå. På fritids får man göra pärlarmband, åla omkring på golvet, läsa "Nicke Nyfiken" och få klibbiga strumpor av överkokta riskorn osv. Jag gillar såklart de lågmälda barnen, de andra (mer manipulativa frågvisa och högljudda) skrämmer mig.

I helgen:


Fredagen var vernissagernas kväll på Stapelsbäddsparken och CirkulationsCentralen och BandInBox i kyrkan. Mycket pill och ljud. Lördagen var en del bajs, studiebesök på en skrivarlinjefest, söndagen badade jag två gånger i havet, italiensk glass, caffe moccha.

osv.

Att läsa en bra bok som är över 700 sidor är en stillsam njutning. Jag vet inte hur länge jag har hållit med på "Illusionisten", men ett tag (den har fått diverse fysiska fläckar, som stearin och saffransglasyren från rabarberkakan på simpan). Jag vill inte att den ska ta slut, och det är så jag vill ha det. Jag vill därför även åka till Grekland, äta filodegsknyten och oliver, vandra i karga landskap, bada i turkost hav, saltast. Tycker om böcker som får en att drömma om en annan värld. Jag har en vän som har svårt för att läsa böcker eftersom hon tycker att just det är läskigt, att förflyttas till en annan verklighet. För mig är det hela meningen, som poängen med hela populärkulturen. Jag har nog aldrig uppskattat verkligheten, alltid letat efter något annat genom böcker, film, musik, tv m.m.

Det känns att man befinner sig i glappet mellan två saker just nu, sommar-höst-sommar-höst. Löven har börjat gulna och falla i allén. Ibland är det kallt ibland är det varmt. Jag undrar: "är detta sista badet för i år?" Mamma har plockat kantareller och vi gör en sås, folk uppträder piffade på stan, redo. Jag är också redo, om någon gav mig chansen. Är mest bara ledsen.

Kärleken är gåtan mellan två människor, inte identiteten (Fowles 1966, sid. 170).



Är trött på mycket, mest på människor och meningen.

(-), step two

En vanlig arbetsdag innebär även att jag kan sitta på bussen till Kivik och få ett samtal om att jag är kallad på intervju. Efter det blir jag såklart glad, sen funderar jag över jobbet, perfekt? nej, men vill jag ha det? jaou.

Sen går vi vilse på Österlen, runt runt Lundell-land. Mkt äpplen och renoverade hus.

Lite ledsen övergiven street-art i Kivik.

En vanlig syn i äppleland.Jaja.

Tröttsamt mycket äpplen.

Vi fann en nationalpark och en utsikt, mina sandaler började svika.

I det individuella landet hittade vi till slut den kollektiva trafiken. Men det var vackert, otillgängligt och friskt.

En vanlig arbetsdag

Jag är väldigt less på att gå in på platsbanken, trycka, läsa, matcha cv/personligt brev, skicka, vänta på ett som oftast "rekryteringen är avslutad ... tack för visat intressse". 75% av jobben vill jag egentligen inte ha, mest pga. logistik. Jag befinner mig i en lucka mellan överkvalificerad och inte tillärckligt med erfarenhet. Jag antar att många nyexaminerade akademiker hamnar där, och jag vet inte hur jag ska komma förbi det, för det är det enda jag vill. Jag är trött på att tänka på det, prata om det, vara det.

Nytt kapitel, tack.

Ok. Så jag cyklar till havet och badar, det är det enda som är på riktigt och som känns.

Up north

Vi åkte genom halva Skåne, till Brösarp, för att se konst. En form av upplevelse. Helt klart värt det.

Fika i Pyttehuset. Vi bara spillde och spillde.

Linnéa och konsten.

Har varit ute i skogen två hela dagar. Ätit god mat, klippt en jädrans stor gräsmatta, haft lant-looken: bikini och solglasögonen som diadem, badat i stenbrottX2, ridit, irriterat mig på flugor, hållt god min, börjat läsa "Illusionisten" av John Fowles.

Idag ska jag köpa en mobiltelefon för 299 kr och hörlurar för det samma. Ska fortsätta läsa. Yoga, m.m.

And now the end is near

Kaffe och böcker. Böcker och kaffe.
Det är snart höst. Jag dör. (Right).

Igår och idag har jag varit i Falsterbo och njutit av den svala vinden, det varma vattnet och de bubbliga vågorna. Den gnidande och kvidande sanden, det ständiga bruset utifrån. Jag tror att det kunde inte vara bättre, då och nu. Nu lyssnar jag på Lowdéns sommarprat och dricker rosévin. Det som rör sig inuti är besöket från förflutet till helgen. Det kan bli hursomhelst. Hursomhelst. Eller inte.

Into the well, step two

Allt slutar med mos och vattenpipa.