Oj, vad jag är missnöjd med det här mediet just nu. Det passar inte alls. Jag har inte tålamod. Jag har saker att skriva om, tankar som jag går runt med, känslor och grejjer. Ja, som Maja Lundbergs bok, I love it, eller mannen från förra helgen, klichéen, brat/reaggefantast, som åker till indien för att hitta sig själv, ja, som jag tänkte på honom i min feberyra förra veckan. Eller det här med karriär, har anmält mig som volontär till en kulturförening på grund utav två saker: så att jag kan skriva det i mitt CV och för att jag vill känna att jag gör nytta. Två helt skilda orsaker. För ja, jag är ensam, jag kan ligga i min säng och stirra ut genom fönstret i flera timmar, inga problem, sen blir det mörkt och jag undrar vad jag gjorde med min tid. Vad gjorde jag med min tid?

Jag redigerar inte, förmildrar inte nu.

Jag har ett stort hål i min vägg, och murbruksdammet ligger som ett osynligt mörker över plastgolvet.

Berlin var fedt. Så fedt att jag aldrig ville åka dærifrån. Det var som att alla idéer, tankar, problem och funderingar slæppte nær vi letade efter den rætta U-bahn stationen. Jag antar att det ær det som ær poængen med att resa, att førtrænga/glømma allt det som sker hemma i vardagen. Jag borde resa mer. Måske.


Alla runt omkring mig har så mycket att gøra. Mycket i skolan, mycket med bandet de har eller asylgruppen som de ær engagerade i eller mycket med pojkvænnen. Detta medfør att jag uppleveder det som att jag sløsar bort min tid, før jag gør inget særskilt. Jag borde engagera mig i någon kulturførening, men jag vet inte hur man gør. Jag borde ha ett kreativt och utvecklande (karriærskapande) extrajobb. Jag borde springa/simma flera gånger i veckan. Jag borde fråga någon i min klass om de kunde visa mig deras Køpenhamn.

Vill jag, egentligen? Jag vet inte.