Blev avtackad på jobbet idag, med blommor och blader, tacksamhet från kollega och rektor, lärare. Fick även choklad och en utgallrad bok från min från början ganska tradiga kollega, numera min trevliga fd. kollega. Ja, det var ganska vemodigt, men nya tag, ska på min tredje intervju (tredje gången gilt?) om en vecka, peppar och förbereder den, söker fler jobb. Ska förbereda en storstädning och Berlinresan. I helgen måste jag bada i havet och köpa minst en sommarklänning. Pepppepppeppepeppeppepepe. Nu grill i parken. Tjo.

Dålig dag på jobbet. Har tappat the thing eftersom jag bara jobbar två dagar till. Min kollega sa att jag kunde (skulle?) sortera tappade bibliotekskort i bokstavsordning. Jag fick bita mig i läppen för att inte låta arrogant, och nu ligger de under skrivbordet, snart bortglömda, som de alltid är. Sådana arbetsuppgifter som bara en själv anser är viktiga/tråkiga tycker jag att man kan göra själv, inte lämna över till någon annan, bara för att. Hela förmiddagen ville jag gömma mig bakom en bokhylla, men hela förmiddagen ville hon med grön ögonskugga klaga över datorn i tysta/skönlitterära rummet, ville alla låna om och kolla sina bibliotekskonton "har jag någonting kvar?", var jag tvungen att lyssna på tjejernas tjatter på för mig okänt språk, lade jag in ämnesord på böcker.

Sökte nyss jobb i Köpenhamn, för jag har hört att det är vad man ska göra om man vill ha ett jobb. Tanken över att fundera hela sommaren gör mig skräckslagen. Så ett jobb, tack.

Insåg att jag kommer att sitta på ett flygplan under två av Sveriges matcher i EM. Jag som sällan befinner mig i ett sådant ting. Och själva flygplansresan tar knappt en timme, och ändå, det vill säga mig någonting, som jag läste igår: " ... hennes förmåga att utnyttja tiden till fullo - det var så hon uttryckte det, som om tiden vore ett glas som man kunde fylla eller låta bli att fylla". Vill du fylla tiden med fotboll, resor, tankar, ord, arbete, oro? Jag har en benägenhet att fylla min tid med att tänka och fundera, stirrandes på en punkt ellr ting (som TV). Oftast sitter jag där jag sitter nu, på sängkanten, men ibland sitter jag på en brygga. Jag kan ofta tycka att det är meningslöst, för det händer ingenting, egentligen, och det är väl det man ska fylla tiden med, händelser.

Varje timme varje dag, väntar. Verkligheten säger att desto längre tid det tar desto mindre chans är det (och det är trygghet, utveckling, utmaning, tillvaro). Jag väntar, undrar och funderar, hur svårt kan det vara.

Inatt köpte jag flygbiljett till Berlin. Säkert en dum idé.

Jag passerade Kristianstad häromdagen, en av Skånes större städer, sägs det. Klockan var tjugo i sju, staden var helt totalt död. Sånt ger mig rysningar, städer som somnar in när affärerna har stängt, där människor försvinner in i sina hålor så fort de kan. Sådana städer finns det gott om i Sverige, det är det som är Sverige. Jag uppskattar verkligen landsbygden Sverige, röda stugor, gärsgårdar, björkar, tystnad och stjärnklar himmel, men det där mittemellan, jag vill aldrig hamna där.

Jag fortsätter på Martha Quest-serien.
Jag är tankfull. Som hon sa: "är det jobbet/knäet/peter?" Jag sa framtiden.

Denna veckan, tjosan, den nya bibliotekarien började på jobbet, hon som jag har vikarierat för. Hon har massor av idéer och förändringar och jag tycker att det ska bli roligt att följa utvecklingen på biblioteket, fast jag kommer inte att vara där. Var på mina andra intervju, ute i vildmarken, eller bondmarken eller hur man ska säga. Det kändes mycket bättre än den första. Det är ansvar för en filial i en liten kommun, de förväntar sig att man är en förmedlartyp och hela den är webbprylen, det hade varit lärorikt. 6o sökande, tre till intervju, bara det, nice. Jag hoppas.

Konversation med någon som stod mig nära för drygt fem år sedan. Underligt, och ett bra samtal som inte handlade om då. Han studerar till bibliotekarie och har en trettioårskris. Jag är bibliotekarie och har en framtidskris. Saker och ting förändras.

Ikväll är det vernissagekväll.

Vems ögon lyste upp när Norén stenen anlände i adlibrisfart? Jo, min kollegas.



Jag har sökt tre jobb,


och mycket av allt känns sunkigt.

Nästa vecka ska jag åka till Snapphanebygden för min andra vuxna arbetsintervju. Det är verkligen så nära inteskåne som man kan komma. Jag har bott i området för hm sju år sedan så jag vet hur det ser ut, skogkogskogskogskog och moppekids och ja, om jag minns rätt så var det inte så mycket annat. Det är verkligen fint om man gillar hela den här bo i skogen långt bort från civilisationen grejjen. Jag tänker logistik med en gång, så hemkär är jag. Borde tänka på att det verkar mysigt, för jag minns biblioteket i Glimåkra, där jag då bodde, som hade knasiga öppettider och tanten med knut och glasögon som jobbade där var alltid försvunnen bakom en hög stapel av böcker. Det var fint på nått sätt.

Usch vad trött jag blev.

Bibliotek i förändring? Snark.

En artikel i dagens sydsvenskan om offentliga mötesplatser och i smyg, biblioteket som mötesplats. Att läsa den kändes som att läsa något jag redan vet, har vetat ett bra tag. Det är precis det jag läste i Danmark och som intresserar mig. Så jag är glad över ett samtalet får utrymme i söndagsbilagan, men jag blir också trött på att samtal har svårt att förverkligas. I artikeln nämndes inte Garaget, vilket förvånade mig. Garaget profilerade sig som en nytt modernt stadsdelsbibliotek som intergrerade med en ny mötesplats i Malmö. Det skulle vara framtidens bibliotek, där inspiration och ny teknologi var några av profileringsorden. Jag var med i en projektgrupp där idéerna sprutade och förslag illusterade vad vi ville att biblioteket skulle vara. Det gamla och det nya skulle förändra, och så vidare. När Garaget öppnade hade biblioteket fått plats mitt i rummet, med bokhyllor och fåtöljer, en prototyp visades upp. När jag var där sist hade biblioteket flyttat till ett hörn och M som har varit ansvarig för biblioteket hade slutat och en ny hade anställts. Det är för tidigt att döma det hela, jag hoppas innerligt att man åtminstånde ser över våra idéer och inte skapar ett traditionellt stadsdelsbibliotek, för att det är lättast så. För det är det som jag blir less över i den här instutionella offentliga sfären, att inte ha råd att ta risker, inte ha råd till att experimintera, inte se förändringen. Snark.

Det var fint att demonstrera igår i regnet, Herr vänster gjorde ett bra tal, Klimax hade roliga slagord.

Idag är jag en av få som jobbar. På många sätt helt meningslöst eftersom nästan all personal är borta och alla elever är borta, det finns ingenting att göra. Men det ger mig tillfälle att söka jobb så det är ändå OK.

Jag har en oro i kroppen för att mitt jobb på skolan snart är slut och att de inte verkar behöva mig på mina två andra bibliotek. Sommaren är verkligen ett blankt papper.