Idag köpte jag tågbiljett hem, den kostade 20 spänn med mitt tillgodokvitto. Hemma en vecka innan jul. Det ska bli okristligt skönt. För i skolan har vi förbaskat mycket att göra, bara för att vi inte ska ha så mycket att göra i jul. Det är en ganska god idé, men det är kontrast till förra kursen där jag ansträngde mig en helg.

Igår köpte jag "the Sims Unleashed", den gamla rabatterade versionen. Så jag satt fast vid datorn hela gårkvällen. Jag älskar att bli fast i något, tappa kontrollen över tid och rum. Men det gjorde så att (i)dagen började för sent. Dessutom drömde jag en fin dröm som jag var tvungen att tänka lite extra på innan jag steg upp ur sängen.

Älskar de där förmiddagsdrömmarna.

Inatt satt jag i mitt kök och skrev jag ett brev till någon om min kreativitet. Eller snarare bristen på kreativitet.

Trist att jag inte kan skicka brevet till någon, för jag hade behövt ett svar eller möjligtvis en diskussion.


Idiot.

bag-in-box-hang-over

Ikväll: A. Petersen dokumentär kl. 20.00 SVT. Musikbyrån 21.30 SVT. Vita Huset 22.30 SVT.

Nu: Kaffe.

Hela veckan: Ingen DN. Bara GP. Ska jag behöva sätta upp en lapp till tidningsbäraren?

Idag: Måste gratta någon på födelsedagen.

December: Ser jag verkligen framemot.

Julia Gerpe: Gör alltid dåliga konserter. Häromdagen förlöste hon sin son Maximilian och A. Goméz visade sig vara fadern. Nästa vecka drar hon till Sydamerika för första gången.

Veckans Lantz: Tänk Lilla Sjöjungfrun samt rösten till någon häxa i någon saga: Havet är djuuuuuupt. Havet är dööööööött.

Efter några dagars DN-konsumtion och ett smygande intresse för: "Stockholm, där händer grejjer där, borde kanske flytta dit" dimper GP ner i min brevlåda, igår och idag (det roliga är att igår trodde jag att jag faktiskt läste DN, men blev fundersam när väldigt mycket handlade om Göteborg). Jag vill ha DN. GP är skräp. Skräp.

De har asfalterat om cykelvägen genom skogen. Det är numera en dröm att cykla där, både nerför och uppför. Nu behöver jag inte längre oroa mig för att studsa ut i skogen. Mera! Mera!

postpost

Summa sumarum: vänner kommer och går, ingenting består.

Sitter här med en massa bokstäver och funderar att Visine kanske vore bra, för att mina ögon är tejp och klister. Dessutom kunde man få 65 spänn att handla på bocus med. Om man inhandlade Visine. Jag har aldrig inhandlat Visine. Det jag handlar när jag går till apoteket är 1. Ipren 2. Nässpray 3. Ansiktsrengöring 4. Revaxör 5. Cerat. För drygt en vecka sedan köpte jag bindor där för första gången. Det var ett implusivt misstag.

Den här tentamen kommer att bli min vetenskapliga död. R.I.P ontologi och epistemologi och kvalitativ eller kvantitativ och problemställningar samt analyser och sånt mishmash.

Jag brukar inte få några julklappar, bara pengar eller möjligtvis en vegetarisk kokbok. Men jag önskar mig en Mokabryggare så att jag kan göra kaffe. Jag önskar mig även någon form av regnskydd (inte paraply).

Miso är kärlek. Hon som aldrig brukar hänga i köket ligger numera där vid mina fötter, likt en död padda, när jag skriver på den schitzofrena datorn. Även den befinner sig i ett R.I.P-läge. Det är nog dags för ett systemskifte.

Hjärta You Tube

Imorse när jag steg upp låg det en härlig överaskning på golvet i hallen, DN i papperversion. Så jag läste tidningen, lyssnade på "Ring P1" och åt mina dinkelmackor. Och så kommer det förbli den närmaste månaden.



Allting luktar Bali. Som flygplan, mat, flygplatser, människor, hav. Det är konstigt då inget egentligen påminner om det.

Soundtrack: Sigur Rós - ()

Idag sprang jag 30 minuter utan paus. Jag är så himla bra. Sen gjorde A. Lantz en intervju med John Cameron Mitchell. Jag tycker att hon ska sluta intervjua på engelska och istället hyra in någon som kan. Men jag vill se "Shortbus" i alla fall (även om det inte kommer att ske p.g.a tillgänglighet).

Min mamma har lobbat för mig till bibliotekschefen på "Orkanen" så nu måste jag skicka iväg ett mail. Men först fika med diskursboken.

Igår gjorde Ronaldinho årets vackraste mål.

Och jag kom tillbaka till verkligheten. För helgen var en kula att gömma sig i. Mycket skratt och frisk luft. Men saker kom också tillbaka. Det här med att befinna sig i grupp, ta plats, gå undan eller helst bara vara. Kommer tillbaka till hur jag fungerar. TillsammansEnsam. Ensam.

Bland kobbar och skär

Foto: Anders Petersen

Idag är det en artikel om fotografen Anders Petersen i DN. Jag hade glömt bort honom. För hundra år sedan var jag i Köpenhamn och såg hans fotoutställning på "Den svarta diamanten". Med en viss person, som jag befann mig i konstigt läge med. Vi försökte återuppväcka(uppleva) gamla grejjer med istället stod vi i hamnen och fäktades. Jag ångrade att jag inte köpte A. Petersens bok, för han är en av de bästa.

Nu måste jag skynda mig hem för jag vill hinna springa i skogen innan solen går ner. Den går ner alldeles för tidigt nuförtiden. Sen ska jag förbereda mig inför morgondagens resa. Damn nice.

We will always have the hours

Vi har någon kurs just nu, jag vet inte riktigt vad den handlar om, kanske om metod och teori. Egentligen handlar allt om magisteruppsatsen. Alla pratar om den. Jag med. Vad de ska skriva om. Vilken handledare de vill ha. Och så vidare. Att prata om uppsatsen sätter igång oangenäma saker i mina tankar, som att snart är min studerandetid slut: vad händer sen?! Folk drar härifrån i samband med uppsatsen: vad händer då?! Jag ska flytta härifrån i juni/juli: kommer jag att överleva?! Så uppsatsen, för mig, handlar mycket om efter uppsatsen, vilket inte är särskilt konstruktivt.

Nåväl. Igår skickade jag mina uppsatstankar till en av lärarna och fick ett bra svar. Han ansåg att jag var på rätt spår och gav förslag på litteratur och tidigare uppsatser. Lättnad. Jag vill brinna för det här! Jag vill bli uppslukad! Tack.

Igår när jag såg "Ugly Betty" satt jag bara och väntade på att hon skulle göra en "makeover" och bli sådär som de andra för att passa in. För så brukar sådanadär serier fungera. Det hände inte igår. Men jag är fortfarande övertygad om att det kommer att ske.

Jag går runt med gråtfärdighet och snartbryterjagisär i princip hela tiden. Men jag börjar aldrig att gråta. Jag kan inte formulera det där och jag vill egentligen bara krypa ner någonstans och vakna upp i en annan tid, en bättre. Igår lyckades jag fixa min dators dvd-funktion och tittade på "the Hours" igen, för jag börjar alltid att gråta för det är en av mina topp-tre filmer för den säger allt om livet eller döden eller tiden däremellan.

Bara inte ett stockholmslag vinner

Det är en viss spänning i luften. Såndär vinna eller försvinna eller vinna allsvenskan åtminstånde. Folk går runt i gulsvarta halsdukar och skriker ramsor som ändå ingen hör. Hästhovar smattrar på gågatan. Ja, jag hoppas verkligen att A. Svensson kan få sitt lag att behålla lugnet och vinna den här matchen. Annars blir det trist. Själv ska jag gå och köpa fikabröd, cykla förbi arenan och känna på stämningen, sen se matchen hemifrån. Jag har ju själv upplevt både när Helsingborg och Malmö vann sina senaste SM-Guld. Att befinna sig i en stad som vinner någotsådant är speciellt. Det lyfter saker och ting. Folk har något att prata om i några månader.

Igår på Kulturnyheterna tog de upp författaren Jonathan Littell som fick Franska akademins stora pris för sin roman "Les Bienveillantes" härom veckan. 900 sidor tegelsten, debut. Men tydligen väldigt bra. I alla fall så läste jag en artikel i DN för ett tag sedan, se här, som handlar om hur Annika Bladh från Nordsteds förlag åker till Frankfurts bokmässa för att kolla trenden och köpa manus till förlaget. Det handlar även om just Jonathan Littell. Diverse dagstidningar, och kulturnyheterna, har läst, recenserat, skrivit om den här boken, MEN, för oss icke franskförstående läsare blir Jonathan Littell endast en myt eller legend då boken inte kommer ut på svenska förrän hösten 2008. Sånt där gör mig så besviken. 2008. Om två år. Då har jag redan glömt bort Jonathan Littell.

Idag skulle jag gå och simma, betalade till och med busspengar för att gå och simma, men när jag kommer dit är det värsta kön, v.44 ellervaddetnuheter, så jag går därifrån och köper cerat för mina simpengar. Grejjen är väl bara den att jag hade tänkt tvätta håret efter simmet så nu måste jag gå runt med mössa tills jag kan duscha nån annanstans. Låter som att jag inte kan duscha hemma, vilket jag kan, men det är trevligare att duscha på varma ställen just nu.

Igår blev jag påmind om att jag ska åka till en stuga på Orust nästa helg. Jag tror jag glömde det för att jag trodde att jag skulle tacka nej sådär snyggt och smidigt. Men eftersom jag aldrig har varit på västkusten och två av de närmaste ska med så har jag ingen fullbordad ursäkt. Det blir säkert fint.


Jag måste köpa en teve. Fy tusan.

Jaha. Så det är julafton imorgon? Skona mig.

Det är ångestpaket efter ångestpaket efter ångestpaket.

Så jag måste sluta bry mig.