when there's nothing left to burn you have to set yourself on fire

Giddens säger att dagens samhälle karakteriseras av en större mängd information som människan måste hantera, organisera, leva med. En större mängd information ger fler alternativ eller möjligheter, men även en större osäkerhet. Den trygghet som kallas för tradition försvinner och därmed skapas en större alienation till människan och omvärlden.

Jag trodde någonstans när jag gick på högstadiet och upplevde ett främlingskap till den jag var, eller borde vara, skulle försvinna när jag hade hittat mitt forum, min identitet. Saker och ting skulle lugna ner sig, klarna. Men jag har insett att jag hela tiden omvärderar mig själv och min omvärld. Identiteter är ingenting som består, det är något som ska diskuteras. När jag har skrivit den här never-ending-story: le uppsat, har jag funderat mycket på vem jag är, och jag tänker inte bortförklara det som banalt. Jag tror att orsaken till det är att något verkar ta slut; mina studier på högskolenivå. Något okänt är på gång, och det skrämmer mig. Det är dags att sätta upp nya mål, prestationer, och det är väl dessa idéer som irriterar mig, att "man" ska gå vidare, inte stå stilla. Si sade att människan hela tiden vill vara i rörelse, och jag undrar varför vi inte kan stå stilla en längre stund, leva så som det är. Jag antar att man inte är lycklig, och att man hela tiden strävar efter den där perfektionen, den perfekta relationen, den perfekta bostaden, de perfekta utlandsresorna, de perfekta samtalen. Den perfekta bilden av sig själv.

Det som stör mig med alla dessa bloggar är just den perfekta bilden av oss själva. Många skriver om hur de lever sina liv, hur de motionerar duktigt, har en fantastisk kärlek, lyckas i karriären, får fantastiska barn, äter sunt och rättvisemärkt. Sen skriker de efter kommentarer som de inte får, jag undrar vad de vill, vill de att jag ska hurra över deras så kallade perfektion? Att skriva om sin vardag och publicera det på webben skapar en möjlighet att förmedla en bild av sig själv till andra, hur sann den är kanske orelevant, men jag tror det är en konstruerad bild som folk publicerar och som de vill ha bekräftelse på. För allting handlar just om bekräftelse, att bli sedd i form av kommentarer kring hur duktig man är eller "grattis" "hurra" "glada tillrop", det skapar lugn och trygghet i en osäker tillvaro.

För mig är idealen omöjliga. Det är de jag konfronterar varje dag, som jag ger upp på. Jag kan inte tro att det jag strävar efter består i att hitta kärleken, skaffa barn, ha en shysst bostad som är inredd på ett shysst sätt, att mina vänner är spegelbilder av mig själv och mina ideal. Om jag skulle tro på det skulle jag lika gärna hoppa från något högt. Jag måste tänka att det jag är, det liv jag lever är ok. Det finns något bra i det. Just nu.

Det här är den konstruerade bilden av min lördag:

"Läser tidningen vid frukost, cyklar ner på stan och köper två böcker vid "Malmö's längsta bokbord", köper rättvisemärkt vin som jag och Si ska dela på kvällens tillställning, enligt henne, 'en rolig fest'"