Det är Täppas vecka på Ring P1. Efter lite diskussioner om donationer och njurar och sånt kommer en man fram med den lilla strama rösten, och han säger: jag vill inte ha några smällare på kvällen, jag vill ha lugn och ro, jag ska sitta inne, inne i lägenheten, och så sätter jag på radion. Jag hoppas att du förstod det. Täppas hoppas att mannen slipper smällarna och så är det samtalet slut.

Det som ger mig mest ro just nu är att titta på Miso när hon ligger och sover. Hon är så bra på att sova. Inatt låg hon på min mage, andades lugnt, och jag tänkte på Vårgatan och på hur jag inte vet hur saker och ting kommer att bli. Sådana tankar brukar göra så att jag inte sover bra. Sen försökte jag tänka på hur det är att bada i havet och jag tror att jag somnade så småningom.

Six feet Under is the shit. Det jag tycker är mest facinerande är att de som enligt normen är mest "onormala" (david&keith) beter sig på många sätt mer "normalt" än de andra (nate&claire&ruth). Jag antar att det bästa med den serien är den underliggande tonen kring vad som är normalt, accepterbart. Alla har galenskapen i sig. Igår, till exempel, så fick Nate & Brenda reda på att deras framtida barn inte var helt ok, men de visste egentligen inte om, på vilket sätt eller hur mycket. Det mesta handlade om de skulle behålla barnet om barnet visade sig vara sjukt. Brenda ville behålla det medan Nate inte ville det. Brendas mamma säger i princip: varför göra livet svårare än det redan är? Brendas mamma framställs som ganska oseriös och lättsam, så när hon säger så, jag vet inte, men det är bra. Galenskapen är det normala?

För det första: Om jag orkade läsa tyska.

Och det andra: Magisterutställning i fotografi. Var på invigningen förra helgen och det var det bästa som hänt min själ på länge. I synnerhet Samlingar av Maria Sahlander.

På torsdag flyttar jag.

Jag gillar inte "Efter Tio", varken Malou eller konceptet, och jag tror att de enda som av någon anledning ser det programmet är pensionärer, studenter, skolkare och arbetslösa. Det är så tv4. Men, idag tipsade de om kvinnliga litterära klassiker och jag fastnade vid en bok av Cora Sandel, "Alberte och friheten". Aldrig hört talas om, men den vill jag läsa.

Varför skriver jag det här. Nu skriver jag det här. Det händer ingenting. Det behöver inte hända någonting. Jag slår huvudet i väggen. Vandrar omkring i lägenheten. Klämmer finnar. Fingrar på kattgräset. Kastar en boll. Stirrar på ett särskilt worddokument. Går till Netto, går hem med en zuccini. Tittar på de gröna bollarna som börjar sticka upp på åsen. Tänker att jag borde klippa naglarna. Klipper inte naglarna. Ser framemot Seinfeld, Mash och Sex in the City. Somnar ensam. Vaknar upp ensam.

Börjar jag tänka på något annat, så blir jag ledsen, så då famlar jag hellre omkring med abstrakta tankar och lönlösa handlingar.

Det finns ett slut, då återkommer jag.

Dagens skrattretande grej: hittade en magisteruppsats från Umeå, och den är comsicomasa 50 sidor, med ett och halvt radavstånd (!). Källförteckningen är en sida. Hade vi haft samma princip i den svenska hålan så hade jag varit klar. Fertisch. Så skjut mig.

I helgen har jag lånat en cykel, så då kan jag ta mig till textilhögskolans loppis imorgon.

Nu ska jag äta lunch ensam.
Jag hatar att äta lunch ensam.

Mitt rum i förvandling.

Efter lite förlösande rensning av skrivbord och bokhyllor blev ena hörnet som ovan. Efter lite uppsatsskrivande förvandlades rummet snabbt till något annat. Gedin spanade i vintras i P1 om att röran kommer vara det enda rätta i framtiden. Bort med förvaring och katalogisering, nu ska skiten få ta över ens liv. Jag har egentligen inte trott något annat.

Jag har haft en ganska kass vecka, med stress ända ut i ögonfransarna, vilket sedermera har skapat paralysering. Min enda räddning har varit Champions League och Ronaldo. Oh lord, vilka stegfintar. Spanjorer som springer på vänsterkanten, italienare som faller enkelt, engelsmän som går in hårt i närkamperna, holländare som gör comeback, och en och annan svensk som går bort sig. Om två veckor är det seminfinaler, jag hoppas på Liverpool & Manchester Untited, i synnerhet det förstnämnda. Egentligen Barca, men men. Bara inte något italienskt.

Of montreal - Suffer for fashion

Ge mig syre.

Det är så tjockt nu.
Inspirationen och kreativiteten börjar tyna bort.

Jag fortsätter framåt på grund av den där viljan att bli klar, att få gå vidare, komma ifrån den här perioden av mitt liv.

Dricker mycket kaffe, behöver bekräftelse, vill vara någon annanstans, snart.

Och sen då?

Det här vill jag läsa. Det kanske är noveller, med sin språkliga intensitet, som funkar bäst när man inte kan koncentrera sig på något annat än le upsas, men ändå känner att det behövs något från en annan värld.

Imorse vaknade jag på madrassen, solen sved i ögonen och det gick en tecknad film med dinosaurier på svt. Jag såg min tomma säng som mamma har sovit i de senaste nätterna, och jag hittade min nyckel på hallgolvet. Mamma har åkt hem. Och jag fick sorg och ensamhet i kroppen, ganska oväntat. Jag ville att hon skulle åka men jag ville inte bli ledsen över det.

Mina ögon är dimmiga, huvudet är tjockt, och jag är inne i en period då det enda jag kan tänka på, prata om och göra har med uppsatsen att göra. Det låter tråkigt, och det är det väl, men det är ändå en väldigt bra period. Produktiv och fokuserad.