Oftast är skrivandet något nedraget, bakom stängda dörrar, "jag och min text". Det är i alla fall myten. För mig är det kanske därför jag inte kan sätta mig ner och skriva en text längre. Jag var på workshop i kollektivt skrivande idag. Och jag vill (läs. orkar) egentligen inte skriva om det, men det var inspirerande, och att jag skrev en "litterär" text för första gången på länge som jag tyckte om och kunde relatera till var fint. Jag vill prova på att skriva mer kollektivt. Mycket mer. Jag märker att så fort jag skriver något ser jag mitt eget skrivande, (min jävla röst), och det känns bekvämt och tryggt, men jag måste bli inspirerad av andras för att jag ska orka med min egen. En orsak till att jag inte förmår att skriva är att jag upplever att jag hela tiden upprepar mig, samma format, samma innehåll. Det jag upplevde idag med kollektivt skrivande är att man får se sin egen text med hjälp av att andra går in och pillar i den. Nya ord. Nya perspektiv. Bland annat.