Det är Täppas vecka på Ring P1. Efter lite diskussioner om donationer och njurar och sånt kommer en man fram med den lilla strama rösten, och han säger: jag vill inte ha några smällare på kvällen, jag vill ha lugn och ro, jag ska sitta inne, inne i lägenheten, och så sätter jag på radion. Jag hoppas att du förstod det. Täppas hoppas att mannen slipper smällarna och så är det samtalet slut.

Det som ger mig mest ro just nu är att titta på Miso när hon ligger och sover. Hon är så bra på att sova. Inatt låg hon på min mage, andades lugnt, och jag tänkte på Vårgatan och på hur jag inte vet hur saker och ting kommer att bli. Sådana tankar brukar göra så att jag inte sover bra. Sen försökte jag tänka på hur det är att bada i havet och jag tror att jag somnade så småningom.

Six feet Under is the shit. Det jag tycker är mest facinerande är att de som enligt normen är mest "onormala" (david&keith) beter sig på många sätt mer "normalt" än de andra (nate&claire&ruth). Jag antar att det bästa med den serien är den underliggande tonen kring vad som är normalt, accepterbart. Alla har galenskapen i sig. Igår, till exempel, så fick Nate & Brenda reda på att deras framtida barn inte var helt ok, men de visste egentligen inte om, på vilket sätt eller hur mycket. Det mesta handlade om de skulle behålla barnet om barnet visade sig vara sjukt. Brenda ville behålla det medan Nate inte ville det. Brendas mamma säger i princip: varför göra livet svårare än det redan är? Brendas mamma framställs som ganska oseriös och lättsam, så när hon säger så, jag vet inte, men det är bra. Galenskapen är det normala?