Jobbet är avslutat. Solbrännan kom och gick. Förskylningen stannade kvar. Det luktar faktiskt höst, och ikväll spelar Final Fantasy på Pildammsteatern, gratis. Jag ska skriva en lista, men först måste jag bli frisk.

Jag har börjat räkna ner, 7 arbetsdagar kvar. Det som är bra med att arbeta mycket eller alltid eller ofta är att man börjar sluta tänka och sparkontot fylls på. Jag cyklar hit och dit, sitter på tåget, dricker varma drycker (choklad/kaffe/te), pratar med vissa om ingenting. Luktar fotsvett.

När jobbet är slut är det dags att ta tag i det andra som skjutits upp, som 1-poängstentan från i julas, cv-skrivande och extrajobbsökande (typ bibliotekshäng, ja). Sen kommer jag få ångest över pengarna som jag har arbetat ihop. Hur ska de disponeras. Sen börjar det i Köpenhamn. Jag som trodde att jag skulle åka till Borås. Men det var visst slut med det.

Jag måste nog åka härifrån. Beställde två engelska (eller översatta) böcker idag. För jag har ingen koll (eller intresse av) på bokmarknaden (hur länge ska modernista ligga nere?), eller rättare sagt, Stieg Larsson, så jag körde på två gamla rävar som kommit ut med nytt i år: Murakami och Coe.

Nu ska jag köpa indiskt take-away och krypa in i min håla till lägenhet.

Jag flinar omedvetet åt mina arbetskamrater, sen får jag kommentaren "vad skrattar du åt?" Min sociala kompetens börjar försvinna i samband med likformigheten. Jag är less. Jag är tråkig. Jag är uttråkad. Jag älskar min säng och mitt te och ett klädesplagg.

Tour de france har dragit igång, men det blir inte intressant förrän bergsetapperna drar igång. De platta etapperna är bara tidsfördriv i några timmar med en snabb spurt i slutet. Jag gillar kommentatorerna på eurosport, bergströjan, helikopterbilderna på franska herrgårdar och Rasmussen.

Spelar: Holiday - Everything you say & Arcade Fire - Ocean of Noice.

"och när han vinkade till henne tittade hon åt ett annat håll"

Igår krossade jag tavelramens glas, ungefär samma dag som jag hade införskaffat den. Imorse tappade jag papperspåsen med två ägg i utanför min dörr, då jag fibblade med nycklarna, så var frukosten inte lika rolig längre.

Jag har inte flyt just nu.

Jag sitter på mitt rena plastgolv, funderar, tänker att jag bör höra av mig till människor nu när jag är ledig, kanske utvilad, så gör jag det, bestämmer date, när det väl infinner sig vill jag inte. Jag vill vara i fred.

40 år kvar i arbetslivet. Inte i den här skjortan i alla fall.

betongvägg

jag hinner inte.
jag hinner inte. jag hinner inte.

Så idag, har jag och So varit på konsthallen och jag fick ångest av filmerna, teckningarna, gubbarna som lyssnade på hjärtat, noshörningen som sprattlade i djungeln, "sorgearbetet". Sen köpte jag tofu och oliver på palmyra, vi luftade Si's instrument, ritade en teckning till henne, samt en rebus. Vi köpte mer grönsaker, gröna tomater, persilja, gjorde sallad och lyssnade på J. Gedins sommarprat från i fredags. Drack svart te med socker. Päron. Studerade hungriga fiskmåsbarn.

nu måste jag hem. hem. återkommer om vad det egentligen handlar om.

En del tänkte nog att det var dåligt väder idag. De tänkte väl på igår eller 'iförrgår'. Det var 18 grader i havet. Jag badade två gånger. Dök från stenen. Hörde skvalpet under bryggan. Det var någon som sade det för några veckor sedan, jag citerar "jag skulle kunna dö för det här". Molnen kom så småningom. Jag och soldyrkarna drog tröjan över huvudet och cyklade hem.

Jag är ledig idag. Jag undviker människor och människor undviker mig. Fine. Jag är så trött på människorna.

Blir bara mer och mer sentimental. Idag satt jag i min flyttröra och lyssnade på Mark Levengods sommarprat. Tårarna började rinna när han pratade om sin dotter och hennes bruna ögon. Jag vet inte om det var det jag grät för eller om det var något annat.

Greider har skrivit om en bok som handlar om krukväxter, det är en kulturforskare som har forskat kring människor och deras krukväxter. Detta är en av många orsaker till att etnologi ligger nära mitt akademiska hertze.

Elizabeth I är bland det bästa jag sett på länge på teve. Se andra delen ikväll/inatt. Den bästa delen.

Idag läste jag ordet (frasen?) över huvud taget två gånger (i en bok samt metro). Det störde mig. Hade det varit jag så hade jag skrivit överhuvudtaget.

I Aftonbladet idag var det en debattartikel på ett helt uppslag där en man med viss vetenskaplig förankring diskuterade kolhydraterna; rubriken var "Ät inte potatis". Jaha, så kolhydrater är dåligt? Det har jag inte hört tidigare. Jaha, Midsommarafton, och potatisen baktalas, bättre tillfälle finns. Så oerhört onödigt.

Spanarna har sommaruppehåll så därför gör jag min egen spaning: naturromantiken kommer att bli den nya trenden, särskilt inom litteratur. Toto får en revival. Det heter inte längre "Stadsfestival" utan "Kulturfestival".

Efter en hel del lugn och ro (ta det som det kommer+sitta och titta på en horisont), har jobbet dragit igång, och det på tunga växlar. När den här veckan är slut kommer jag att ha arbetat 46,5 timmar. Och därimellan ska en flytt fullbordas, och papper ska skickas in och midsommar ska inte firas, det blir ändå dåligt väder. Imorgon är min enda lediga dag, sen är det i princip bara äta, sova, bajsa, dricka, äta, sitta, gäspa, lyfta som gäller. Ja. hej.

I cough your name and I smoke all day

Igår jobbade jag mina första fem timmar. Idag njuter jag redan av lediga dagar. Det regnar, jag har gjort the frukost och i helgen avgörs La Liga; snälla Mallis, vinn eller i alla fall, ta en poäng! Jag behöver en cykel, I need a haircut. Si åkte iväg som hon brukar när det är sommar, vi hade en fin avslutning med bad på Ribban (vi lekte val/svan), kolonialstil i parken (masai-filt, african-wine, gubbskjorta och rättviseresonemang) och adoption av gröna växter. När Si försvinner dyker So upp med loppor i sängen och dietsnack. Jag funderar på vad jag behöver införskaffa när jag flyttar hem och har kommit fram till tre saker: rullgardin, tavelram och salladsskål.

Just nu: Googlar på rödbetsrecept. Går sådär.

Lyssna: Someone Still Loves You Boris Yeltsin

I förmiddags drömde jag en fantastisk dröm. Ha. Den var queer.

Jag har en klänning som andas och ett mantra som går på repeat: vatttennvaateeenn vattennn baddda baaaada bada badens haavethavet havvvet. sjölejon.

Lyssna på Vågen i P1. Det är så pretentiöst, fast ändå inte; jag älskar det. Igår handlade det om dagens intellektuella. Jag: Skräckblandad förtjusning.

Mamma har varit på släktkalas på Fyn och där inhandlat Braunsweiger, ett av mina större socker-sommarminne från Danmark (ett annat är en av de få gånger som jag träffat min pappa, han bjöd på "gummi-björnar"). Jag antar att det är bröd med smält socker på. Hon tog även en bild på solnedgången från bryggan på Fyn. Där har jag plaskat omkring. Ja, det är fint.

Idag ska fylla i min ansökan till Köpenhamns biblioteksskole, de har intressantare kurser än i den svenska hålan, som Bibliotek 2.0 och Folkbiblioteket under forandring. Jag ser framemot att få utforska Köpenhamn utan att behöva känna stressen att så mycket ska hinnas med samtidigt.

Idag fick jag även reda på att jag får tillbaka min lägenhet tidigare än väntat. K flyttar i helgen, innan midsommar får jag tillbaka nycklarna. Så då flyttar jag hem, på riktigt?

Äntligen en bok som har eurotechno som tema. Det var (och är) så o-coolt att säga att "jag lyssnade på eurotechno som mindre". Det är bättre, oavsett, att säga att man lyssnade på grunge eller britpop. Jag fattade aldrig grunge, och jag upptäckte britpopen precis innan den dog. Eurotechno däremot. Tänk om "Mega Dance" kunde få stå med i skivsamlingen, utan att den stack ut, fantastiskt. Just nu har jag till exempel två låtar av Robert Miles i podden, och jag minns med skräckblandad förtjusning "Sex on phone". Ett tecken dock på att eurotechno aldrig kommer att få kliva in i "finrummet" är att boken har fått beskrivningen "chick-lit". För mig blir det bara mer intressant.

Kan inte alla dagar vara så här... oproblematiska. Si och jag i folkets park, med kaffe från kaffebaren och varsin bok (jag= fortfarande cora sandell, si= fortfarande lars ahlin). Glutta på bara överkroppar och rultiga barn, irritera sig på friskis&svettis-dunket från andra hörnet (det blev bättre när debaser öppnade sin utservering och spelade arcade fire och tindersticks). När klockan passerade fyra cyklade jag till palmyra och köpte tofu, fortsatte hem till hundutgång och matlagning. Sen på med balibyxorna, och baddräkten, cykla ner till djuphavsbadet och bada två gånger. Årets två första. Sen cykla hem till hundutgång och tekanna. Igelkottarna porrar sig i buskarna, jag är överförtjust i min nya sjal som jag fick av So igår. Imorgon tar min kusin studenten i Landskrona. Av någon anledning är jag inte förtjust i idén, vill bara vara i parken, eller i havet, eller så.

Jag har varit i den svenska hålan och gjort det (näst-)sista med le uppsats. Allting gick smidigare än vad jag någonsin hade föreställt mig. Opponeringen var smärtfri; kaffet i plastmuggen skakade när jag åkte upp med hissen, men när jag väl satt där så gick allt som det skulle. Efter det blev jag nervös inför mitt eget slutseminarie, men det gick hur bra som helst. Bäst. Sen blev det öl i parken med nästan alla fina människor som jag har tillägnat ett och ett halvt år med. Nu är det slut. Salut.

Det verkar som att den nya grejjen är hemmafester med "happenings". Förra helgen var jag på ett "arty party", så att säga, fest med konstutställning/filmvisning/konsert. Ikväll var det dags för ännu en konsert i lägenhetsmiljö. Intimt. Trevligt. Ja. Eller, ibland. Ikväll ingick även "häng på tak", med utsikt över Södervärns busstorg, en måne som sticker upp, vodka i flaska. Jag känner mig ganska socialt trött, orkar inte riktigt. Men kvällens snackis var annars fotbollen, och jag är glad över att Björkman avancerade till åttondelsfinal i franska öppna. Jag älskar franska öppna, det sker på ett särskilt underlag under en särskild tid på året. Tennis i sig är väldigt särskilt; man mot man, ett mentalt spel som är intressant att följa i soffan under en filt. Och idag kom So hem. Jag blev helt tårögd.

Min tillflykt de senaste dagarna har varit på någon brygga vid havet. Det enda stället just nu som jag får vara ifred på. Igår tutade båtarna på grund av den täta dimman, idag blåste det hårt från väster och imorgon kanske det går att bada. På hemvägen gick jag förbi de döda träden i Rönneholmsparken.

Fick äntligen besked idag av min gubb-handledare och nästa vecka åker jag till den svenska hålan en sista gång för att försvara le uppsats. Konstigt och nervöst.

Det blir säkert bra, alltsammans.

when there's nothing left to burn you have to set yourself on fire

Giddens säger att dagens samhälle karakteriseras av en större mängd information som människan måste hantera, organisera, leva med. En större mängd information ger fler alternativ eller möjligheter, men även en större osäkerhet. Den trygghet som kallas för tradition försvinner och därmed skapas en större alienation till människan och omvärlden.

Jag trodde någonstans när jag gick på högstadiet och upplevde ett främlingskap till den jag var, eller borde vara, skulle försvinna när jag hade hittat mitt forum, min identitet. Saker och ting skulle lugna ner sig, klarna. Men jag har insett att jag hela tiden omvärderar mig själv och min omvärld. Identiteter är ingenting som består, det är något som ska diskuteras. När jag har skrivit den här never-ending-story: le uppsat, har jag funderat mycket på vem jag är, och jag tänker inte bortförklara det som banalt. Jag tror att orsaken till det är att något verkar ta slut; mina studier på högskolenivå. Något okänt är på gång, och det skrämmer mig. Det är dags att sätta upp nya mål, prestationer, och det är väl dessa idéer som irriterar mig, att "man" ska gå vidare, inte stå stilla. Si sade att människan hela tiden vill vara i rörelse, och jag undrar varför vi inte kan stå stilla en längre stund, leva så som det är. Jag antar att man inte är lycklig, och att man hela tiden strävar efter den där perfektionen, den perfekta relationen, den perfekta bostaden, de perfekta utlandsresorna, de perfekta samtalen. Den perfekta bilden av sig själv.

Det som stör mig med alla dessa bloggar är just den perfekta bilden av oss själva. Många skriver om hur de lever sina liv, hur de motionerar duktigt, har en fantastisk kärlek, lyckas i karriären, får fantastiska barn, äter sunt och rättvisemärkt. Sen skriker de efter kommentarer som de inte får, jag undrar vad de vill, vill de att jag ska hurra över deras så kallade perfektion? Att skriva om sin vardag och publicera det på webben skapar en möjlighet att förmedla en bild av sig själv till andra, hur sann den är kanske orelevant, men jag tror det är en konstruerad bild som folk publicerar och som de vill ha bekräftelse på. För allting handlar just om bekräftelse, att bli sedd i form av kommentarer kring hur duktig man är eller "grattis" "hurra" "glada tillrop", det skapar lugn och trygghet i en osäker tillvaro.

För mig är idealen omöjliga. Det är de jag konfronterar varje dag, som jag ger upp på. Jag kan inte tro att det jag strävar efter består i att hitta kärleken, skaffa barn, ha en shysst bostad som är inredd på ett shysst sätt, att mina vänner är spegelbilder av mig själv och mina ideal. Om jag skulle tro på det skulle jag lika gärna hoppa från något högt. Jag måste tänka att det jag är, det liv jag lever är ok. Det finns något bra i det. Just nu.

Det här är den konstruerade bilden av min lördag:

"Läser tidningen vid frukost, cyklar ner på stan och köper två böcker vid "Malmö's längsta bokbord", köper rättvisemärkt vin som jag och Si ska dela på kvällens tillställning, enligt henne, 'en rolig fest'"

Idag gick jag till andra sidan stan, beroende på hur man ser det, har ingen cykel, måste gå, besökte miljölivset vid konserthuset, fingrade på tofukorvar, veggiebitar och rättvisemärkt te, här tar man idealen på allvar, blev förföljd av gymnasiekids hela vägen till konsthögskolan, lyssnade på rufus nya, ganska tråkig, sprang in i rum efter rum, tittade och ibland fingrade på konst, en del ganska tafatt och intetsägande, andra väldigt bra, jag gillar 3 min filmen om påfågeln i arlöv, till exempel, fick ont i huvudet av alla nymålade väggar/färg, sprang över vägen, blev tutat på, tänkte på morgonen då jag åkte svartaxi med en kille från helsingborg till de här kvarteren, jag sov på hans plånbok, köper vatten på konsum, sur tant i kassan, frosseri bakom ryggen, vandrar utan mål till bokhandeln, gluttar på titlar, ser min "gamla" skrivarledares bok i reahögen, 50 kronor, den kom ut för ett år sedan, dåligt tecken att den ligger där den, men han är oldschool, numera ska en författare gärna skriva en blogg om en personlig livskris, sitta i tevesoffor, bli utgiven av modernista, inte som han, vara socialt skygg och röka pipa, fingrar på nån bok, men tänker att inga böcker får inhandlas förrän jag flyttat klart, och jag kanske har läst de böcker som jag har köpt det senaste året, köper däremot senaste och sista nummret av tidningen sex, går förbi malmö-ip där P & T spelar match med sitt korpenlag, mina skor blir dammiga av allt grus, P gör ett inzaghi-mål, från en kaka-passning av T, matchen slutar 2-2, stannar kvar en stund och ser "toppmötet", ja, de som är överlägset bäst i ligan, det är trevligt, traskar hem till mamma som planterar blommor på balkongen, nu ska jag lyssna på dagens Lantz i P1, jag misstänker att Lantz kommer att ta upp gårdagens rapportinslag om utlandssamtal.

Imorgon ska jag dammsuga.

Jag befinner mig i väntans tider. Det är mycket som ska knytas ihop framöver; uppsats, bostad, jobb, vi-som-kommer-tillbaka. Men den här veckan är jag passiv. Försöker att göra av med så lite pengar så möjligt, eftersom juni snart kommer, med all sin ekonomiska illvilja. På tisdag kommer svaret. Sen får jag förhoppningsvis påbörja min spurtsträcka, för att gör ett avslut, för att kunna gå vidare.

Idag fick jag min handledares sista tycke innan inlämning på tisdag, och det var minimala invändningar som kanske medför att jag kan slappna av, nu.

pardon le uppsats du bist tot

En påfågel på parkeringen och jag är "ny i stan". Befinner mig i en destruktiv vända, we all been there seen that, jag tänker och tänker, kanske slutar äta, regner faller, funderar på vad som är poängen, med allt, one more time. Ja, banaltanalt.

Jag orkar inte. Så, pardon, ich bin tot.

Låt mig presentera:

Herr Tjockblad börjar klimatisera sig till mammas balkong. Han såg lite obekväm ut i början, men nu har hans blad fått tillbaka färgen. Herr Tjockblad gillar annars stark sol, beröring och beundran. Han är min äldsta växt och har egentligen inte särskilt stora krav, men på hans önskelista finns just nu en större bostad (läs kruka) och sol. Det kommer, jag lovar. Herr Tjockblad har jag haft sen han var så här liten:

Så äcklas jag.

Igår cyklade jag till Sibbarp, med solglasögon och Feist i öronen. Jag blev avundsjuk på familjerna som hade samlats på gräsmattorna, under träden. Grillade, lirade boll och bara vilade. Jag tänkte att jag kommer alltid att vara ensam, oavsett. Jag har svårt för att njuta av det där, som sol och barn.

Just nu äcklas jag mycket av "jaget" och "meningen". Det är så snurrigt. Var på debaserfilialen i lördags, det var konstigt och jag blev nervös. Grabbar överallt, alla spanade in alla, Of Montreal var bra. Jag tappade lusten under nån fånig diskussion om någon studie kring skillnader mellan kvinnor och män. Jag är allergisk mot alla undersökningar som använder meningen "skillnader mellan könen", och som även kommer fram till att det inte finnas några skillnader.

Jag äcklas även av "jagandet". Jakten på honom eller henne som man vill ha bekräftelse ifrån. Jakten på prestationen, på bilden av sig själv.

Jag äcklas av diskurser.

Lyssna på Lantz i P1 när Katarina Bonnevier pratar om queer. Och på Feists nya skiva. Det ger lite hopp.

Att sitta på E6an och känna doften av rapsen utanför Ängelholm. Se det platta landskapet. Det låter lätt patriotiskt, men det handlar inte så mycket om det, det handlar mer om hemmakänslan. Jag är uppvuxen längs den vägen, jag känner den. Kullar, åsar, bergväggar med granar säger mig ingenting. Men rapsfält och havet är min grej. Det är en del av mitt hem.

Men det känns oerhört märkligt, att packa in sina grejjer i källaren och veta att nästa gång jag åker till den svenska hålan gör jag det utan katt i bur och tung resväska. Jag kommer inte att bo där. Längre.

Of Montreal på Debaser, imorgon, ska bli kul. Och le uppsats är nästan klar, på torsdag är det definitivt. Förändringen har börjat.

Annars ser jag "Vicar of Dibley", som Tv4+ visar sent på kvällarna. Att jag har missat det tidigare.

Det är Täppas vecka på Ring P1. Efter lite diskussioner om donationer och njurar och sånt kommer en man fram med den lilla strama rösten, och han säger: jag vill inte ha några smällare på kvällen, jag vill ha lugn och ro, jag ska sitta inne, inne i lägenheten, och så sätter jag på radion. Jag hoppas att du förstod det. Täppas hoppas att mannen slipper smällarna och så är det samtalet slut.

Det som ger mig mest ro just nu är att titta på Miso när hon ligger och sover. Hon är så bra på att sova. Inatt låg hon på min mage, andades lugnt, och jag tänkte på Vårgatan och på hur jag inte vet hur saker och ting kommer att bli. Sådana tankar brukar göra så att jag inte sover bra. Sen försökte jag tänka på hur det är att bada i havet och jag tror att jag somnade så småningom.

Six feet Under is the shit. Det jag tycker är mest facinerande är att de som enligt normen är mest "onormala" (david&keith) beter sig på många sätt mer "normalt" än de andra (nate&claire&ruth). Jag antar att det bästa med den serien är den underliggande tonen kring vad som är normalt, accepterbart. Alla har galenskapen i sig. Igår, till exempel, så fick Nate & Brenda reda på att deras framtida barn inte var helt ok, men de visste egentligen inte om, på vilket sätt eller hur mycket. Det mesta handlade om de skulle behålla barnet om barnet visade sig vara sjukt. Brenda ville behålla det medan Nate inte ville det. Brendas mamma säger i princip: varför göra livet svårare än det redan är? Brendas mamma framställs som ganska oseriös och lättsam, så när hon säger så, jag vet inte, men det är bra. Galenskapen är det normala?

För det första: Om jag orkade läsa tyska.

Och det andra: Magisterutställning i fotografi. Var på invigningen förra helgen och det var det bästa som hänt min själ på länge. I synnerhet Samlingar av Maria Sahlander.

På torsdag flyttar jag.

Jag gillar inte "Efter Tio", varken Malou eller konceptet, och jag tror att de enda som av någon anledning ser det programmet är pensionärer, studenter, skolkare och arbetslösa. Det är så tv4. Men, idag tipsade de om kvinnliga litterära klassiker och jag fastnade vid en bok av Cora Sandel, "Alberte och friheten". Aldrig hört talas om, men den vill jag läsa.

Varför skriver jag det här. Nu skriver jag det här. Det händer ingenting. Det behöver inte hända någonting. Jag slår huvudet i väggen. Vandrar omkring i lägenheten. Klämmer finnar. Fingrar på kattgräset. Kastar en boll. Stirrar på ett särskilt worddokument. Går till Netto, går hem med en zuccini. Tittar på de gröna bollarna som börjar sticka upp på åsen. Tänker att jag borde klippa naglarna. Klipper inte naglarna. Ser framemot Seinfeld, Mash och Sex in the City. Somnar ensam. Vaknar upp ensam.

Börjar jag tänka på något annat, så blir jag ledsen, så då famlar jag hellre omkring med abstrakta tankar och lönlösa handlingar.

Det finns ett slut, då återkommer jag.

Dagens skrattretande grej: hittade en magisteruppsats från Umeå, och den är comsicomasa 50 sidor, med ett och halvt radavstånd (!). Källförteckningen är en sida. Hade vi haft samma princip i den svenska hålan så hade jag varit klar. Fertisch. Så skjut mig.

I helgen har jag lånat en cykel, så då kan jag ta mig till textilhögskolans loppis imorgon.

Nu ska jag äta lunch ensam.
Jag hatar att äta lunch ensam.

Mitt rum i förvandling.

Efter lite förlösande rensning av skrivbord och bokhyllor blev ena hörnet som ovan. Efter lite uppsatsskrivande förvandlades rummet snabbt till något annat. Gedin spanade i vintras i P1 om att röran kommer vara det enda rätta i framtiden. Bort med förvaring och katalogisering, nu ska skiten få ta över ens liv. Jag har egentligen inte trott något annat.

Jag har haft en ganska kass vecka, med stress ända ut i ögonfransarna, vilket sedermera har skapat paralysering. Min enda räddning har varit Champions League och Ronaldo. Oh lord, vilka stegfintar. Spanjorer som springer på vänsterkanten, italienare som faller enkelt, engelsmän som går in hårt i närkamperna, holländare som gör comeback, och en och annan svensk som går bort sig. Om två veckor är det seminfinaler, jag hoppas på Liverpool & Manchester Untited, i synnerhet det förstnämnda. Egentligen Barca, men men. Bara inte något italienskt.

Of montreal - Suffer for fashion

Ge mig syre.

Det är så tjockt nu.
Inspirationen och kreativiteten börjar tyna bort.

Jag fortsätter framåt på grund av den där viljan att bli klar, att få gå vidare, komma ifrån den här perioden av mitt liv.

Dricker mycket kaffe, behöver bekräftelse, vill vara någon annanstans, snart.

Och sen då?

Det här vill jag läsa. Det kanske är noveller, med sin språkliga intensitet, som funkar bäst när man inte kan koncentrera sig på något annat än le upsas, men ändå känner att det behövs något från en annan värld.

Imorse vaknade jag på madrassen, solen sved i ögonen och det gick en tecknad film med dinosaurier på svt. Jag såg min tomma säng som mamma har sovit i de senaste nätterna, och jag hittade min nyckel på hallgolvet. Mamma har åkt hem. Och jag fick sorg och ensamhet i kroppen, ganska oväntat. Jag ville att hon skulle åka men jag ville inte bli ledsen över det.

Mina ögon är dimmiga, huvudet är tjockt, och jag är inne i en period då det enda jag kan tänka på, prata om och göra har med uppsatsen att göra. Det låter tråkigt, och det är det väl, men det är ändå en väldigt bra period. Produktiv och fokuserad.

Välkommen hem till skiten, ödsligheten, räkningar och ledsna växter.

Såg på texteve att det är dags för sommartid inatt.
Det passar inte mig.

Men jag har haft det fint. Idag. Igår.

riktig italiensk pizza & kulturkulutrkultrrr & blåst & espresso macchiato & påskhare & haloumi & mer kaffe & någon sorts sorg som inte syns.

Sista frullen på simpan imorgon. Har hört att samlingen individer kräver två bord. Om folk är medvetna om sommartiden, vill säga.

Det är ganska tråkigt. Jag vaknar, går upp, kokar en kanna te, sätter på datorn, lyssnar på radio, sköljer mitt ansikte med kallt vatten för att vakna, surfar omkring, ger alla shysst statcounterstatistik, öppnar motsträvigt word, tar fram uppsatsen, tar fram intervjun som ska transkiberas, lyssnar, blir trött på min egen röst, blir trött på mig själv, det går trögt, gör snygg lunch i form av saffransås med qourn och grönsaker, får paltkoma, sköljer mitt ansikte med kallt vatten för att vakna, lyssnar på Lantz i P1, ger alla shysst statcounterstatistik, skickar sociala sms om promenader, bio, fika, men alla har något att göra, någonstans de ska vara, trötta, jag med, men jag orkar inte sitta här och förtära tid på ord ord ord, ringer min handledare, han har återfunnit sig ifrån influensan, vi bestämmer träff på måndag, det känns bra, pratar med L på msn, mycket uppsatsanxiety "hur går det" "usch" "vi får se", transkriberar tio minuter av femtionio, det känns oändligt, mamma kommer hem, vi pratar om analys av material och äter vindruvor, jag vill dö.

Idag tänker jag på mormors köttbullar, hennes brunsås (med skinn), lingonsylt och potatis.
Det var så länge sen.

Blir orolig i kroppen av blåsten som slår mot vänster, balkongräcken, fönsterbleck, plastpåsar, tegelvägg, örat och ventil.

Sen tar jag en bit brieost och ett glas apelsinjuice. Det blir inte bättre.

G hade sin image på simpan idag, som att vi inte känner varandra. Ingenting i mig orkar. Sen kom dagens Daniel, som för mig är mer månadens Daniel. Det är mycket image.

Nu är det Vita Huset.
Imorgon börjar.

Idag mötte jag upp L vid Davidshall där vi förtärde italiensk glass i solen och hann säga några ord innan L skulle iväg till Staffanstorp och jobba. Sen gick jag förbi Gregers antikvariat på hemvägen där jag köpte "De vackra bilderna" till min lilla de Beauvoir samling. Egentligen för dyr, men sen tänkte jag på Greger, hyllan med de andra böckerna och den fattiga kulturen. Det är aldrig ett dåligt beslut att köpa en bok.

Men det här med spraydejt. Två i bekantskapen har träffat någon där, så igår gick jag in och sökte men jag blev bara rädd. Är det sådär kärlek ska vara, som att söka ett arbete, gå på arbetsintervju och så vidare. I så fall står jag över.

I need a lover with soul power
And you ain't got no soul power

En eftermiddag på Louisiana (denmark) & Cindy Sherman

Lyssnar på Beirut och Of Montreal. Sneglar på det fina vädret utanför. Transkriberar intervjun med falaffelpoeterna från igår. Det är kul att komma ut i den riktiga biblioteksvärlden, att få gå in bakom stängda dörrar. Bläddra bland papper kring en verksamhet. "Jaha, så man måste söka pengar för det". Nu ser jag mest framemot att få dra på mig de grå strumpbyxorna och de ljusblå öronhängena och ta tåget över sundet för att se Cindy Sherman på Louisiana. Ja.

Är det nån som bryr sig?

Anina Rabe har skrivit om regeringens bibliotekspolitik

Och ledaren i Sydsvenskan igår

En väska och tre öronhängen: 20 spänn på marknadsbörsen. Det är så det ska vara.

Samt brunch på simpan med bland annat Si. Det är så jag vill börja söndagarna. Resten av dagen: transkibera och skriva en sida om intervju som metod & till slut, första avsnittet av sista säsongen Six Feet Under (jag vet att de flesta har sett den eftersom boxen går att köpa för en tusing, och i somras gick den på canal+, eller så har folk laddat ner den).

Hörde idag att bibliotekarieprogrammet i Lund har lagt ner. Fint. Det behövs inte fler bibliotekarier.

Jag stod i en vinkel utanför biblioteket och kunde med hjälp av den tänka på olika händelser från förr som hände på olika platser, som jag kunde betrakta i just den vinkeln:

Antikvariatet på hörnan finns fortfarande kvar. Där lämnade jag en låda mögliga wahlströmsböcker (hästböcker) några veckor innan studenten. Först ville han inte ha dem, men när jag sade att han inte behövde betala för dem så tog han dem ändå.

Parkeringsplatsen där jag sålde mina barndomsgrejjer på en barnloppis under Helsingborgsfestivalen, jag gick i åttan eller nian. Kommer ihåg att jag köpte skivor för pengarna.

Sjukhuset i höjden, betongkloss. Jag föddes där och jag opererade min brutna arm där. Mormor dog där och Bengt låg inne ett tag på grund av högt blodtryck, där. Det är mest en ful byggnad.

Cykelstället utanför biblioteket. Här gjorde jag och P slut.

Sen gick jag in på biblioteket (som jag hängde en hel del på under åttan, nian, gymnasiet, men som jag inte besökt sen studenten). Köpte en Marie Kandre bok för halva priset och betalade två spänn för att besöka toan. Fick göra två intervjuer. Var torr i munnen efteråt, fast att jag inte hade sagt så mycket.
Sen åkte jag därifrån.

Det är mycket som känns omöjligt.

Var på "Craft Club" på Amore och firade kvinnodagen (kvinnorna ovan var en performance av en syjunta som bland annat stickade snoppfodral). Ja, det går faktiskt att fira och nej, det är inte konstigt. Det är inte märkvärdigare än att vi firar kungens födelsedag och jesus födelse. Please. Och nej, det handlar inte bara om kvinnor (om bara det skulle vara för jobbigt). Det handlar en hel del om frihet, jämlikhet och rättvisa. Och så lite revolution.

Det blir en Nina Hemmingsson också:

"nitisk jävel"

Jag tycker inte om att prestera, och jag tycker heller inte om att försvara det som jag har presterat. Och detta är summasumarum om den akademiska sfären. Den som jag snart ska göra slut med.

Det jag tar med mig ifrån idag är att en tjej använder min "gamla" uppsats i Etnologi i sin uppsats om hästböcker. Att se mitt namn i litteraturförteckningen var fint. Tänka sig.

Nu måste jag hitta ett sätt att ta mig hem på.
Det är svårt.

Litteraturpriserna har hamnat bra i år: Sara Stridsberg, Martina Lowdén, Jonas Hassen Khemiri och Susanna Alakoski.
Bra spridning.

Och snart är det den 8:e mars. Stand up and shout.

Förnimmelsen av bladet bröd som stoppas in i munnen under nattvarden.

Förnimmelsen av Bali när jag går över gatan och andas in avgaser.


Lyssna: Arab Strap - Rocket, take your turn, The first big weekend, Packs of three & (afternoon) Soaps.


På fredag ska jag genomföra min första intervju. Imorgon ska jag få kritik på det jag åstadkommit hittills. Tid för förändring (läs. utveckling).


Se: Dokumentären "Hästmannen"

Angående Köpenhamn

För mig handlar det om att kämpa för en plats för ungdomar, en kamp för ungdomskulturen. Att bli accepterad som en grupp med en egen frihet.

Det handlar om frihet. Om att göra sin röst hörd. Att vitalisera demokratin.

Johanne Hildebrandt skrev en krönika i Aftonbladet idag, kallade ungdomarna som deltar i kravallerna i Köpenhamn för bortskämda. Det är ett oförstående påstående. Det går inte att jämföra dagens ungdomar med femtiotalets ungdomar. Samhället har förändras, villkoren likaså. Det finns inte längre några trygga väggar att luta sig mot. Ingen som vill hålla ens hand.

Vad skulle hända om ingen engagerade sig?

Det handlar även om våld. Om frustration. Om maktlöshet.

Det som händer i Köpenhamn behövs. Det behöver visas. Hur ont det än gör i försäkringsbolagens plånböcker, polisens händer och ungdomarnas ögon.

"Allt skinn ska bort", sade Martina Lowdén häromdagen angående sitt skrivande.

Sen ville jag bara krama henne.