Såg "Farväl Falkenberg" igår. Jag förstår David i filmen. Det här med att gå vidare, att inte veta hur och känna hopplöshet. Att sätta pipan i munnen för att det verkar som att det inte längre finns några val. Jag tänker så ofta, jag antar att det kallas för nostalgi. Meningen med livet är att gå vidare, gång på gång. Även när man tror att "här är min plats, här kan jag vila" så händer det likväl att dörrar stängs och man tvingas leta efter nya.

Relationer.
Städer.
Sammanhang.

Det är svårt att bli vuxen, att känna ro.

Jag tänker på Johan Olsson, längdskidåkaren som låg i ledningen, som hade chans på medalj. Men en italiensk ledare hoppade i vägen. Så var drömmen borta. Han "offrar" hela sitt liv på att träna, bli bättre, med medaljer som mål, och så är det en olycka som förstör allt. Hur orkar han fortsätta? Det märkligt, och fascinerande.

Jag tycker om att röra mig, att åka buss, tåg och att springa.
Jag gillar åka ifrån.
Ofta vill jag inte att det ska stanna, utan bara fortsätta, till någonstans.