Kampen om det skrivna ordet är en viktig del av den politiska
historien. Skriften har fungerat som kunskapskälla och väckarklocka.
Skribenter har lyft fram missförhållanden, gett spridning åt
nya idéer och fört vidare det kulturella arvet. Läsningen har gett
förståelse och inlevelse, stimulerat fantasi och empati. (Hämtat från Demokratiutredningen: Läsarna och demokratin)

I höstas tänkte jag mycket på mitt skrivande, jag skrev ett brev om det (som jag inte skickade men det spelar kanske ingen roll) och jag pratade om det. Häromdagen läste jag sparade dagboksanteckningar som jag publicerade på min fd hemsida 1999. Det var märkligt och ibland generande. Språket var såklart (enligt min mening) banalt och jag känner inte igen mig i det jag skrev, jag minns inte 99 så som jag beskrev det. Jag antar att alla inte kan vara Sylvia Plath, Anïs Nin eller Martina Lowdén. Beskriva vardagen med insikt och vishet. Jag vet inte om det spelar någon roll; det var så jag ville eller kunde beskriva min tillvaro. Jag gick första året på gymnasiet. Jag var förälskad för första gången, jag hade för första gången en pojkvän, jag blev för första gången dumpad av en pojkvän. Jag skriver om en Caroline, att jag ville umgås mer med Caroline. Jag kommer inte ihåg någon som hette Caroline. Det hände mycket 99. Jag kommer ihåg en del, en del påmindes jag av när jag läste dagboksanteckningarna. Det skrämmer samtidigt som jag är tacksam över att jag skrev.

Jag ska fortsätta utforska mitt skrivande, med mitt skrivande. För jag kommer alltid fram till att det är det viktigaste jag har.