Något som jag inte förstår är manliga författares böjelse för tjurfäktning. Såg igår en dokumentär om Orson Wells av Kristian Petri. Han åkte i denne persons spår i Spanien. Bodde där han hade bott, åt den maten som han hade ätit, besökte hans spektakulära viloplats (även om det kostade 3000 euro) och gick på tjurfäktning. Tydligen var det som så att Wells och Hemingway beundrade matadorerna och såg upp till dem, så mycket. I en intervju med Stig Larsson i senaste nummret av SEX berättar han att han, Kristian Petri och andra intellektuella/kreativa personer brukar åka till Spanien för att bland annat uppleva tjurfäktning. Var dokumentären en ursäkt för att få träffa den mest legendariske matadorens änka? Jag vet inte. Men det finns något perverst över det hela. I en scen i dokumentären får man se djurplågeriet, där tjuren stapplar omkring, blodig och lidande. Matadoren sticker svärdet i manken. Tjuren tvingas vara nära döden innan man sticker en kniv i huvudet, då den dör omedelbart. Två åsnor drar ut den döda kroppen. Alla hyllar och beundrar matadoren. Wells säger någonstans i dokumentären att det är en tragedi. Det har han rätt i. Men den innebörd han lägger i ordet tragedi, är förmodligen inte det samma som för mig.