(www.aftonbladet.se)

Höjpunkterna i OS, so far.
1. Sprintstafettguld för både herrar och damer idag! Ja, jag erkänner. Jag grät. Det var så jävla fint. Jag älskar när referaten blir så fyllda av känslor. Professionella människor som tappar rösten, och blir helt fyllda av det som händer i nuet. Vilka skidåkare. Jag tror att den ene kommentatorn sa: "nu vill man gå ner och kramas" efter nationalsången.

2. Peja Lindholms sista dragning i curlingmatchen mellan Sverige och Italien. Sverige låg rätt dåligt till, och italienarna buade på läktaren när Peja släppte sin sten. Stenen gled sedan mellan två italienska stenar in i boet, vilket gav Sverige två poäng, och vann sedemera matchen. Det var spännande, och härligt.

3. Anders Södergren på 3-milen (k/f). När han kämpade och fick en lucka i den näst sista backen och man började tänka att det kunde bli medalj, vilket man inte hade trott från början. Sen tappade han, som vanligt, allt i spurten, och det var ju lite synd. Men det var härligt att se att han kunde hänga med. 5-milen blir rolig, tror jag.

Jag känner mig aldrig annars så svensk som när det är OS.

Förrutom OS så har jag suttit med maraton-tentan mest hela tiden. Det har gått upp och ner, men jag har bestämt mig för att den ska bli klar idag. Jag tror bestämt att det är möjligt. För det finns roliga saker att se framemot. Som att sätta sig på tåget och ta sig ner till sydligare breddgrader. Läsa "the Closed Circle". Simma. Njuta av att, för en stund, ha en diskmaskin.

Tråkigheter är mina samtal till diverse bibliotek. Det verkar som att det blir svårt att hitta sommarvikariat. Ska ringa lite fler, men det kanske ändå blir båtarna, IGEN. Jisses.

Det är också trist att de som jag allra mest ville träffa i Malmö åker därifrån när jag kommer dit. Surt.