Låt mig presentera:

Herr Tjockblad börjar klimatisera sig till mammas balkong. Han såg lite obekväm ut i början, men nu har hans blad fått tillbaka färgen. Herr Tjockblad gillar annars stark sol, beröring och beundran. Han är min äldsta växt och har egentligen inte särskilt stora krav, men på hans önskelista finns just nu en större bostad (läs kruka) och sol. Det kommer, jag lovar. Herr Tjockblad har jag haft sen han var så här liten:

Så äcklas jag.

Igår cyklade jag till Sibbarp, med solglasögon och Feist i öronen. Jag blev avundsjuk på familjerna som hade samlats på gräsmattorna, under träden. Grillade, lirade boll och bara vilade. Jag tänkte att jag kommer alltid att vara ensam, oavsett. Jag har svårt för att njuta av det där, som sol och barn.

Just nu äcklas jag mycket av "jaget" och "meningen". Det är så snurrigt. Var på debaserfilialen i lördags, det var konstigt och jag blev nervös. Grabbar överallt, alla spanade in alla, Of Montreal var bra. Jag tappade lusten under nån fånig diskussion om någon studie kring skillnader mellan kvinnor och män. Jag är allergisk mot alla undersökningar som använder meningen "skillnader mellan könen", och som även kommer fram till att det inte finnas några skillnader.

Jag äcklas även av "jagandet". Jakten på honom eller henne som man vill ha bekräftelse ifrån. Jakten på prestationen, på bilden av sig själv.

Jag äcklas av diskurser.

Lyssna på Lantz i P1 när Katarina Bonnevier pratar om queer. Och på Feists nya skiva. Det ger lite hopp.

Att sitta på E6an och känna doften av rapsen utanför Ängelholm. Se det platta landskapet. Det låter lätt patriotiskt, men det handlar inte så mycket om det, det handlar mer om hemmakänslan. Jag är uppvuxen längs den vägen, jag känner den. Kullar, åsar, bergväggar med granar säger mig ingenting. Men rapsfält och havet är min grej. Det är en del av mitt hem.

Men det känns oerhört märkligt, att packa in sina grejjer i källaren och veta att nästa gång jag åker till den svenska hålan gör jag det utan katt i bur och tung resväska. Jag kommer inte att bo där. Längre.

Of Montreal på Debaser, imorgon, ska bli kul. Och le uppsats är nästan klar, på torsdag är det definitivt. Förändringen har börjat.

Annars ser jag "Vicar of Dibley", som Tv4+ visar sent på kvällarna. Att jag har missat det tidigare.

Det är Täppas vecka på Ring P1. Efter lite diskussioner om donationer och njurar och sånt kommer en man fram med den lilla strama rösten, och han säger: jag vill inte ha några smällare på kvällen, jag vill ha lugn och ro, jag ska sitta inne, inne i lägenheten, och så sätter jag på radion. Jag hoppas att du förstod det. Täppas hoppas att mannen slipper smällarna och så är det samtalet slut.

Det som ger mig mest ro just nu är att titta på Miso när hon ligger och sover. Hon är så bra på att sova. Inatt låg hon på min mage, andades lugnt, och jag tänkte på Vårgatan och på hur jag inte vet hur saker och ting kommer att bli. Sådana tankar brukar göra så att jag inte sover bra. Sen försökte jag tänka på hur det är att bada i havet och jag tror att jag somnade så småningom.

Six feet Under is the shit. Det jag tycker är mest facinerande är att de som enligt normen är mest "onormala" (david&keith) beter sig på många sätt mer "normalt" än de andra (nate&claire&ruth). Jag antar att det bästa med den serien är den underliggande tonen kring vad som är normalt, accepterbart. Alla har galenskapen i sig. Igår, till exempel, så fick Nate & Brenda reda på att deras framtida barn inte var helt ok, men de visste egentligen inte om, på vilket sätt eller hur mycket. Det mesta handlade om de skulle behålla barnet om barnet visade sig vara sjukt. Brenda ville behålla det medan Nate inte ville det. Brendas mamma säger i princip: varför göra livet svårare än det redan är? Brendas mamma framställs som ganska oseriös och lättsam, så när hon säger så, jag vet inte, men det är bra. Galenskapen är det normala?

För det första: Om jag orkade läsa tyska.

Och det andra: Magisterutställning i fotografi. Var på invigningen förra helgen och det var det bästa som hänt min själ på länge. I synnerhet Samlingar av Maria Sahlander.

På torsdag flyttar jag.

Jag gillar inte "Efter Tio", varken Malou eller konceptet, och jag tror att de enda som av någon anledning ser det programmet är pensionärer, studenter, skolkare och arbetslösa. Det är så tv4. Men, idag tipsade de om kvinnliga litterära klassiker och jag fastnade vid en bok av Cora Sandel, "Alberte och friheten". Aldrig hört talas om, men den vill jag läsa.

Varför skriver jag det här. Nu skriver jag det här. Det händer ingenting. Det behöver inte hända någonting. Jag slår huvudet i väggen. Vandrar omkring i lägenheten. Klämmer finnar. Fingrar på kattgräset. Kastar en boll. Stirrar på ett särskilt worddokument. Går till Netto, går hem med en zuccini. Tittar på de gröna bollarna som börjar sticka upp på åsen. Tänker att jag borde klippa naglarna. Klipper inte naglarna. Ser framemot Seinfeld, Mash och Sex in the City. Somnar ensam. Vaknar upp ensam.

Börjar jag tänka på något annat, så blir jag ledsen, så då famlar jag hellre omkring med abstrakta tankar och lönlösa handlingar.

Det finns ett slut, då återkommer jag.

Dagens skrattretande grej: hittade en magisteruppsats från Umeå, och den är comsicomasa 50 sidor, med ett och halvt radavstånd (!). Källförteckningen är en sida. Hade vi haft samma princip i den svenska hålan så hade jag varit klar. Fertisch. Så skjut mig.

I helgen har jag lånat en cykel, så då kan jag ta mig till textilhögskolans loppis imorgon.

Nu ska jag äta lunch ensam.
Jag hatar att äta lunch ensam.

Mitt rum i förvandling.

Efter lite förlösande rensning av skrivbord och bokhyllor blev ena hörnet som ovan. Efter lite uppsatsskrivande förvandlades rummet snabbt till något annat. Gedin spanade i vintras i P1 om att röran kommer vara det enda rätta i framtiden. Bort med förvaring och katalogisering, nu ska skiten få ta över ens liv. Jag har egentligen inte trott något annat.

Jag har haft en ganska kass vecka, med stress ända ut i ögonfransarna, vilket sedermera har skapat paralysering. Min enda räddning har varit Champions League och Ronaldo. Oh lord, vilka stegfintar. Spanjorer som springer på vänsterkanten, italienare som faller enkelt, engelsmän som går in hårt i närkamperna, holländare som gör comeback, och en och annan svensk som går bort sig. Om två veckor är det seminfinaler, jag hoppas på Liverpool & Manchester Untited, i synnerhet det förstnämnda. Egentligen Barca, men men. Bara inte något italienskt.

Of montreal - Suffer for fashion

Ge mig syre.

Det är så tjockt nu.
Inspirationen och kreativiteten börjar tyna bort.

Jag fortsätter framåt på grund av den där viljan att bli klar, att få gå vidare, komma ifrån den här perioden av mitt liv.

Dricker mycket kaffe, behöver bekräftelse, vill vara någon annanstans, snart.

Och sen då?

Det här vill jag läsa. Det kanske är noveller, med sin språkliga intensitet, som funkar bäst när man inte kan koncentrera sig på något annat än le upsas, men ändå känner att det behövs något från en annan värld.

Imorse vaknade jag på madrassen, solen sved i ögonen och det gick en tecknad film med dinosaurier på svt. Jag såg min tomma säng som mamma har sovit i de senaste nätterna, och jag hittade min nyckel på hallgolvet. Mamma har åkt hem. Och jag fick sorg och ensamhet i kroppen, ganska oväntat. Jag ville att hon skulle åka men jag ville inte bli ledsen över det.

Mina ögon är dimmiga, huvudet är tjockt, och jag är inne i en period då det enda jag kan tänka på, prata om och göra har med uppsatsen att göra. Det låter tråkigt, och det är det väl, men det är ändå en väldigt bra period. Produktiv och fokuserad.

Välkommen hem till skiten, ödsligheten, räkningar och ledsna växter.

Såg på texteve att det är dags för sommartid inatt.
Det passar inte mig.

Men jag har haft det fint. Idag. Igår.

riktig italiensk pizza & kulturkulutrkultrrr & blåst & espresso macchiato & påskhare & haloumi & mer kaffe & någon sorts sorg som inte syns.

Sista frullen på simpan imorgon. Har hört att samlingen individer kräver två bord. Om folk är medvetna om sommartiden, vill säga.

Det är ganska tråkigt. Jag vaknar, går upp, kokar en kanna te, sätter på datorn, lyssnar på radio, sköljer mitt ansikte med kallt vatten för att vakna, surfar omkring, ger alla shysst statcounterstatistik, öppnar motsträvigt word, tar fram uppsatsen, tar fram intervjun som ska transkiberas, lyssnar, blir trött på min egen röst, blir trött på mig själv, det går trögt, gör snygg lunch i form av saffransås med qourn och grönsaker, får paltkoma, sköljer mitt ansikte med kallt vatten för att vakna, lyssnar på Lantz i P1, ger alla shysst statcounterstatistik, skickar sociala sms om promenader, bio, fika, men alla har något att göra, någonstans de ska vara, trötta, jag med, men jag orkar inte sitta här och förtära tid på ord ord ord, ringer min handledare, han har återfunnit sig ifrån influensan, vi bestämmer träff på måndag, det känns bra, pratar med L på msn, mycket uppsatsanxiety "hur går det" "usch" "vi får se", transkriberar tio minuter av femtionio, det känns oändligt, mamma kommer hem, vi pratar om analys av material och äter vindruvor, jag vill dö.

Idag tänker jag på mormors köttbullar, hennes brunsås (med skinn), lingonsylt och potatis.
Det var så länge sen.

Blir orolig i kroppen av blåsten som slår mot vänster, balkongräcken, fönsterbleck, plastpåsar, tegelvägg, örat och ventil.

Sen tar jag en bit brieost och ett glas apelsinjuice. Det blir inte bättre.

G hade sin image på simpan idag, som att vi inte känner varandra. Ingenting i mig orkar. Sen kom dagens Daniel, som för mig är mer månadens Daniel. Det är mycket image.

Nu är det Vita Huset.
Imorgon börjar.

Idag mötte jag upp L vid Davidshall där vi förtärde italiensk glass i solen och hann säga några ord innan L skulle iväg till Staffanstorp och jobba. Sen gick jag förbi Gregers antikvariat på hemvägen där jag köpte "De vackra bilderna" till min lilla de Beauvoir samling. Egentligen för dyr, men sen tänkte jag på Greger, hyllan med de andra böckerna och den fattiga kulturen. Det är aldrig ett dåligt beslut att köpa en bok.

Men det här med spraydejt. Två i bekantskapen har träffat någon där, så igår gick jag in och sökte men jag blev bara rädd. Är det sådär kärlek ska vara, som att söka ett arbete, gå på arbetsintervju och så vidare. I så fall står jag över.

I need a lover with soul power
And you ain't got no soul power

En eftermiddag på Louisiana (denmark) & Cindy Sherman

Lyssnar på Beirut och Of Montreal. Sneglar på det fina vädret utanför. Transkriberar intervjun med falaffelpoeterna från igår. Det är kul att komma ut i den riktiga biblioteksvärlden, att få gå in bakom stängda dörrar. Bläddra bland papper kring en verksamhet. "Jaha, så man måste söka pengar för det". Nu ser jag mest framemot att få dra på mig de grå strumpbyxorna och de ljusblå öronhängena och ta tåget över sundet för att se Cindy Sherman på Louisiana. Ja.

Är det nån som bryr sig?

Anina Rabe har skrivit om regeringens bibliotekspolitik

Och ledaren i Sydsvenskan igår

En väska och tre öronhängen: 20 spänn på marknadsbörsen. Det är så det ska vara.

Samt brunch på simpan med bland annat Si. Det är så jag vill börja söndagarna. Resten av dagen: transkibera och skriva en sida om intervju som metod & till slut, första avsnittet av sista säsongen Six Feet Under (jag vet att de flesta har sett den eftersom boxen går att köpa för en tusing, och i somras gick den på canal+, eller så har folk laddat ner den).

Hörde idag att bibliotekarieprogrammet i Lund har lagt ner. Fint. Det behövs inte fler bibliotekarier.

Jag stod i en vinkel utanför biblioteket och kunde med hjälp av den tänka på olika händelser från förr som hände på olika platser, som jag kunde betrakta i just den vinkeln:

Antikvariatet på hörnan finns fortfarande kvar. Där lämnade jag en låda mögliga wahlströmsböcker (hästböcker) några veckor innan studenten. Först ville han inte ha dem, men när jag sade att han inte behövde betala för dem så tog han dem ändå.

Parkeringsplatsen där jag sålde mina barndomsgrejjer på en barnloppis under Helsingborgsfestivalen, jag gick i åttan eller nian. Kommer ihåg att jag köpte skivor för pengarna.

Sjukhuset i höjden, betongkloss. Jag föddes där och jag opererade min brutna arm där. Mormor dog där och Bengt låg inne ett tag på grund av högt blodtryck, där. Det är mest en ful byggnad.

Cykelstället utanför biblioteket. Här gjorde jag och P slut.

Sen gick jag in på biblioteket (som jag hängde en hel del på under åttan, nian, gymnasiet, men som jag inte besökt sen studenten). Köpte en Marie Kandre bok för halva priset och betalade två spänn för att besöka toan. Fick göra två intervjuer. Var torr i munnen efteråt, fast att jag inte hade sagt så mycket.
Sen åkte jag därifrån.

Det är mycket som känns omöjligt.

Var på "Craft Club" på Amore och firade kvinnodagen (kvinnorna ovan var en performance av en syjunta som bland annat stickade snoppfodral). Ja, det går faktiskt att fira och nej, det är inte konstigt. Det är inte märkvärdigare än att vi firar kungens födelsedag och jesus födelse. Please. Och nej, det handlar inte bara om kvinnor (om bara det skulle vara för jobbigt). Det handlar en hel del om frihet, jämlikhet och rättvisa. Och så lite revolution.

Det blir en Nina Hemmingsson också:

"nitisk jävel"

Jag tycker inte om att prestera, och jag tycker heller inte om att försvara det som jag har presterat. Och detta är summasumarum om den akademiska sfären. Den som jag snart ska göra slut med.

Det jag tar med mig ifrån idag är att en tjej använder min "gamla" uppsats i Etnologi i sin uppsats om hästböcker. Att se mitt namn i litteraturförteckningen var fint. Tänka sig.

Nu måste jag hitta ett sätt att ta mig hem på.
Det är svårt.

Litteraturpriserna har hamnat bra i år: Sara Stridsberg, Martina Lowdén, Jonas Hassen Khemiri och Susanna Alakoski.
Bra spridning.

Och snart är det den 8:e mars. Stand up and shout.

Förnimmelsen av bladet bröd som stoppas in i munnen under nattvarden.

Förnimmelsen av Bali när jag går över gatan och andas in avgaser.


Lyssna: Arab Strap - Rocket, take your turn, The first big weekend, Packs of three & (afternoon) Soaps.


På fredag ska jag genomföra min första intervju. Imorgon ska jag få kritik på det jag åstadkommit hittills. Tid för förändring (läs. utveckling).


Se: Dokumentären "Hästmannen"

Angående Köpenhamn

För mig handlar det om att kämpa för en plats för ungdomar, en kamp för ungdomskulturen. Att bli accepterad som en grupp med en egen frihet.

Det handlar om frihet. Om att göra sin röst hörd. Att vitalisera demokratin.

Johanne Hildebrandt skrev en krönika i Aftonbladet idag, kallade ungdomarna som deltar i kravallerna i Köpenhamn för bortskämda. Det är ett oförstående påstående. Det går inte att jämföra dagens ungdomar med femtiotalets ungdomar. Samhället har förändras, villkoren likaså. Det finns inte längre några trygga väggar att luta sig mot. Ingen som vill hålla ens hand.

Vad skulle hända om ingen engagerade sig?

Det handlar även om våld. Om frustration. Om maktlöshet.

Det som händer i Köpenhamn behövs. Det behöver visas. Hur ont det än gör i försäkringsbolagens plånböcker, polisens händer och ungdomarnas ögon.

"Allt skinn ska bort", sade Martina Lowdén häromdagen angående sitt skrivande.

Sen ville jag bara krama henne.

Såg "Farväl Falkenberg" igår. Jag förstår David i filmen. Det här med att gå vidare, att inte veta hur och känna hopplöshet. Att sätta pipan i munnen för att det verkar som att det inte längre finns några val. Jag tänker så ofta, jag antar att det kallas för nostalgi. Meningen med livet är att gå vidare, gång på gång. Även när man tror att "här är min plats, här kan jag vila" så händer det likväl att dörrar stängs och man tvingas leta efter nya.

Relationer.
Städer.
Sammanhang.

Det är svårt att bli vuxen, att känna ro.

Jag tänker på Johan Olsson, längdskidåkaren som låg i ledningen, som hade chans på medalj. Men en italiensk ledare hoppade i vägen. Så var drömmen borta. Han "offrar" hela sitt liv på att träna, bli bättre, med medaljer som mål, och så är det en olycka som förstör allt. Hur orkar han fortsätta? Det märkligt, och fascinerande.

Jag tycker om att röra mig, att åka buss, tåg och att springa.
Jag gillar åka ifrån.
Ofta vill jag inte att det ska stanna, utan bara fortsätta, till någonstans.

Jag kommer att se tillbaka på den här perioden (januari-maj) som en blek parantes, i stil med perioden då jag gick på komvux för två år sedan. På många sätt ganska meningslös. Svårt att se framåt. Lätt att harva ner i förgångna idéer.

Ingen annan, förutom jag, kan ändra på det. Men jag orkar inte.

Jovisst, magisteruppsatsen är värdefull. När den är klar. Nu är den bara salladshuvuden, blomkål och rödbetor. Jag tänker inte berätta om den.

Eller något annat.

Kom till Skåne igår, antar att jag hade tur med att bara bli 20 minuter försenad. En timme senare var alla tåg inställda.

Miso äter upp mammas gräslök och mamma å andra sidan har åkt mot Tyskland. Hoppas att hon inte hamnar i nått dike på väg till Trelleborg. Jag njuter av badkaret, bredband, lugn-i-magen-över-uppsatsen, ost och Skid-VM.

Jag vill åka till Berlin.
Jag vill studera i Köpenhamn till hösten.

OK.

Helg v.7

Tvättade igår. Alla kläder blev fulla med fula vita hårstrån. Så nu måste jag köpa såndär klibbig grej för att kunna se anständig ut.

Husdjur ska inte tvättas i tvättmaskin. Trodde det var allmänt vetande.

Vill skriva något bra om Lantz i P1 och åsikterna om henne som yttrats i forum som ring P1 och M. Birros blogg. Att hon anses vara ironisk, flamsig, tramsig och ha 'felaktigt' vokabulär (kan inte låta bli att det tänka på allt det där som en kvinna inte bör vara). Det enda jag egentligen vill skriva är att det är förkastligt. Jag är oerhört glad över att Lantz är tillbaka, hon gör mina eftermiddagar innehållsrikare och för mig spelar det ingen roll om hon sänds i P1, P2, P3 eller P4. Get over it.


Har ont i knät, vågar inte använda mina nya dyra jeans, knapparna fortsätter att flyga iväg från kappan och ikväll kommer T på besök.

Play: Kleerup with Robyn - With every heartbeat

(varför går det att skriva ikväll men inte iknät?)

Hitåt.

Hämtat från Moa så har jag gjort bildgoogling. Det var roligare än att skriva om folkbibliotekets roll i samhället.

1. Your age on your next birthday

2. Your favourite colour

3. Your middle name

4. The last meal you ate

5. Your bad habit

6. Your favourite fruit/vegetable

7. Your favourite animal

8. The town you live in

9. The most useful thing in your house

10. The name of your pet

11. Your most recent purchase

12. Something that makes you happy

13. Your first name

14. Your last name

Önskas: någon som vilar sin andedräkt bakom mitt öra.

Allmänt:

Miso. Min sängkompis

När kommer resorna mellan det platta och det skogia ta slut? Det här var i alla fall en fin sådan.

H har fest, bjuder på kladdkaka, afrikansk dans och morötter.

Saknar etnologin.

Har suttit hemma i två dagar och skrivit på den där uppsatsen (med skidskytte- & alpinapauser). Det har varit väldigt bra. Har för tillfället en vettig strategi och börjar se uppsatsen framför mig, vilket brukar vara ett bra tecken. En sida kvar tills veckans kvot är fylld.

Två stycken har varit och kollat på hemmet och båda verkar sååådär intresserade. Jag tror jag vet varför. Får se vad som händer. Har bestämt mig för att inte stressa upp mig över det där.

När åkte ner till Malmö förra veckan skrev jag i min anteckningsbok/fotobok/klippbok eftersom jag blev påmind om hur det var sist jag lämnade stället. Skrev att jag hade lagt ner en person i en tändsticksask, att jag tar fram honom om jag behöver uppleva den där känslan igen, men att jag kan lägga tillbaka känslan i asken. Lägga undan. Detta måste jag göra med fler saker. För det är som vi brukar säga här på biblioteksprogrammet: information-overload. Eller brus. Vissa saker måste tas itu med, men jag måste även kunna lägga undan dem när jag ändå inte kan göra något åt dem.

Idag blev jag mest road över min kompis T (efter helgen fick han mellannamnet "In fashion") som skriver om sin tillfälliga hyresgäst, det irländska russinet, i sin skunkdagbok.

"I snart en vecka har russinet haft en kille här ifrån irland. Killen är hennes pojkvän (sweetheart)han gillar pints jättemycket och music-sessions. Han gillar pints så mycket att han har ont i sin lever. Han är ful. Jätteful. Jag har börjat missköta mig hemma för att Russin skall flytta. Men hon gillar det. Hon gillar smuts! Ahh! Jag dör, hon är också lågbegåvad och gillar allt. Hon gillar att källsortera men inte att gå iväg till återvinningen. Jag slänger därför hennes sopsamling om nätterna. Hon är ganska mycket det värsta jag vet i en och samma person. Jag städer hennes rum. Så sjukt! Ibland funderar jag på att ta gift. Snabbverkande! Curare, arsenik, nickelkadmiumbatteri! Jag måste täffa en tjej som jag kan börja bo hos, eller skaffa en skrymmande och tidsödande hobby. Byggnation, krokimåleri, koppargjuteri. Jag kan låta min hobby svämma över i hemmet. Tänk en lägenhet som stinker av koppar, svämmas över av sågspån eller drunknar i lukten av nakna svettiga kroppar. Det skulle kanske få det irländska hippie-russinet att flytta. Men jag vet inte. Allt jag vet är att jag är sur och att jag jobbar över bara för att slippa en viss person som jag "lärde känna" för tre veckor sedan. Mitt liv är hemskt, jag får skylla mig själv och jag är för feg för att be henne flytta. Ganska mycket jag måste jag säga. Gud, jag är så förutsägbar."

Det bästa internetdagböckerna hittar man på skunk!

I en annan skunkdagbok kan man läsa det här:

"jag är ledsen att jag lämnar malmö, för det gör jag nu. det är som Bo Widerberg skulle tvingas lämna Tommy Berggren eller Tommy Berggren tvingas lämna Bo Widerberg. "

!

Behöver en personlig rådgivare. Någon som kan ge svar på alla mina frågor. Som pekar med hela handen och säger att så här ska du göra.

Jag är trött på att do-it-alone-be-strong-don't-fall-apart-grejjen. Inte min grej. Men ändå.

Har svårt att föreställa mig att det kommer att gå. Och det är väl där problemet börjar, med att inte ens tro på dess genomförbarhet. Skriver en plan, betraktar den med fasa och föraktelse, blir paralyserad, stirrar upp i taket, springer så småningom ifrån, bort.

Och de börjar klumpa ihop sig nu. Måstena.

Drar öronen åt mig, packar en väska, tänker så att huvudet håller på att brinna upp och iväg.