Jag har fått för mig att jag ska motionera innan frukost. Ibland, som idag, kan man fråga sig varför. Det regnade lite när jag vaknade, men min hjärna och min vilja ville samma sak; springa. Så jag sprang och det började regna mer och mer. Grejjen är väl att när man är halvvägs så går det inte att sluta för man måste ändå hem, och man kommer snabbast hem om man springer. Men min kropp svarade inte, kom aldrig in i den där sköna andra andningen. Hjärnan ville sluta springa men viljan ville inte. Så jag blev dyngsur, sur, och blodsockret var väl patetiskt lågt.

Det är lätt att känna sig övergiven i den här staden. Trots att man är social. Jag känner för närvarande en saknad efter min lägenhet på Värnhem. Jag saknar köket och de slitna fönsterna. Ljudet. Allt jävla ljud. Badkaret.

Saknar So.

Är trött på tjejer. Finns alldeles för mycket tjej-tjejer här.