Igår sprang jag till en lyktstolpe och sen gick jag till nästa; intervall/jagharintesvettatspålänge- motion. Före det sprang jag på en fotbollsplan vars underlag mer kunde karakteriseras till en sugpropp. Jag hoppade från en fläck till en annan, och slutade så småningom bry mig om vattenintaget som joggingskorna (från början av 90-talet) bidrog till. Det hela slutade med att jag stod på en bro och insåg att vattnet i Viskan strömmande åt "andra" hållet. Hade hela tiden trott att det drev mot sjön, men snarare driver det mot havet, tusen mil härifrån. Jag hade ont i magen. Sen gick jag hem och var stolt i tre sekunder.

Thomas Öberg hade väckelsemöte på Rockborgen i fredags, med 30 kåta ungdomar, en och annan halvuxen man samt tre blivande bibliotekarier. Blodet det ska flyyyyyyta, skrek han på sin stol och kidsen skrek blodet det ska flyyyyyta, och så skrek han till slut men inte på gator och torg.
Nåväl, man blir alltid påmind, när man ser Thomas Öberg på scen, att det finns hopp, trots allt. Han gör en glad och kreativ. Det kan ingen ta ifrån honom.