Blev avtackad på jobbet idag, med blommor och blader, tacksamhet från kollega och rektor, lärare. Fick även choklad och en utgallrad bok från min från början ganska tradiga kollega, numera min trevliga fd. kollega. Ja, det var ganska vemodigt, men nya tag, ska på min tredje intervju (tredje gången gilt?) om en vecka, peppar och förbereder den, söker fler jobb. Ska förbereda en storstädning och Berlinresan. I helgen måste jag bada i havet och köpa minst en sommarklänning. Pepppepppeppepeppeppepepe. Nu grill i parken. Tjo.

Dålig dag på jobbet. Har tappat the thing eftersom jag bara jobbar två dagar till. Min kollega sa att jag kunde (skulle?) sortera tappade bibliotekskort i bokstavsordning. Jag fick bita mig i läppen för att inte låta arrogant, och nu ligger de under skrivbordet, snart bortglömda, som de alltid är. Sådana arbetsuppgifter som bara en själv anser är viktiga/tråkiga tycker jag att man kan göra själv, inte lämna över till någon annan, bara för att. Hela förmiddagen ville jag gömma mig bakom en bokhylla, men hela förmiddagen ville hon med grön ögonskugga klaga över datorn i tysta/skönlitterära rummet, ville alla låna om och kolla sina bibliotekskonton "har jag någonting kvar?", var jag tvungen att lyssna på tjejernas tjatter på för mig okänt språk, lade jag in ämnesord på böcker.

Sökte nyss jobb i Köpenhamn, för jag har hört att det är vad man ska göra om man vill ha ett jobb. Tanken över att fundera hela sommaren gör mig skräckslagen. Så ett jobb, tack.

Insåg att jag kommer att sitta på ett flygplan under två av Sveriges matcher i EM. Jag som sällan befinner mig i ett sådant ting. Och själva flygplansresan tar knappt en timme, och ändå, det vill säga mig någonting, som jag läste igår: " ... hennes förmåga att utnyttja tiden till fullo - det var så hon uttryckte det, som om tiden vore ett glas som man kunde fylla eller låta bli att fylla". Vill du fylla tiden med fotboll, resor, tankar, ord, arbete, oro? Jag har en benägenhet att fylla min tid med att tänka och fundera, stirrandes på en punkt ellr ting (som TV). Oftast sitter jag där jag sitter nu, på sängkanten, men ibland sitter jag på en brygga. Jag kan ofta tycka att det är meningslöst, för det händer ingenting, egentligen, och det är väl det man ska fylla tiden med, händelser.

Varje timme varje dag, väntar. Verkligheten säger att desto längre tid det tar desto mindre chans är det (och det är trygghet, utveckling, utmaning, tillvaro). Jag väntar, undrar och funderar, hur svårt kan det vara.

Inatt köpte jag flygbiljett till Berlin. Säkert en dum idé.

Jag passerade Kristianstad häromdagen, en av Skånes större städer, sägs det. Klockan var tjugo i sju, staden var helt totalt död. Sånt ger mig rysningar, städer som somnar in när affärerna har stängt, där människor försvinner in i sina hålor så fort de kan. Sådana städer finns det gott om i Sverige, det är det som är Sverige. Jag uppskattar verkligen landsbygden Sverige, röda stugor, gärsgårdar, björkar, tystnad och stjärnklar himmel, men det där mittemellan, jag vill aldrig hamna där.

Jag fortsätter på Martha Quest-serien.
Jag är tankfull. Som hon sa: "är det jobbet/knäet/peter?" Jag sa framtiden.

Denna veckan, tjosan, den nya bibliotekarien började på jobbet, hon som jag har vikarierat för. Hon har massor av idéer och förändringar och jag tycker att det ska bli roligt att följa utvecklingen på biblioteket, fast jag kommer inte att vara där. Var på mina andra intervju, ute i vildmarken, eller bondmarken eller hur man ska säga. Det kändes mycket bättre än den första. Det är ansvar för en filial i en liten kommun, de förväntar sig att man är en förmedlartyp och hela den är webbprylen, det hade varit lärorikt. 6o sökande, tre till intervju, bara det, nice. Jag hoppas.

Konversation med någon som stod mig nära för drygt fem år sedan. Underligt, och ett bra samtal som inte handlade om då. Han studerar till bibliotekarie och har en trettioårskris. Jag är bibliotekarie och har en framtidskris. Saker och ting förändras.

Ikväll är det vernissagekväll.

Vems ögon lyste upp när Norén stenen anlände i adlibrisfart? Jo, min kollegas.



Jag har sökt tre jobb,


och mycket av allt känns sunkigt.

Nästa vecka ska jag åka till Snapphanebygden för min andra vuxna arbetsintervju. Det är verkligen så nära inteskåne som man kan komma. Jag har bott i området för hm sju år sedan så jag vet hur det ser ut, skogkogskogskogskog och moppekids och ja, om jag minns rätt så var det inte så mycket annat. Det är verkligen fint om man gillar hela den här bo i skogen långt bort från civilisationen grejjen. Jag tänker logistik med en gång, så hemkär är jag. Borde tänka på att det verkar mysigt, för jag minns biblioteket i Glimåkra, där jag då bodde, som hade knasiga öppettider och tanten med knut och glasögon som jobbade där var alltid försvunnen bakom en hög stapel av böcker. Det var fint på nått sätt.

Usch vad trött jag blev.

Bibliotek i förändring? Snark.

En artikel i dagens sydsvenskan om offentliga mötesplatser och i smyg, biblioteket som mötesplats. Att läsa den kändes som att läsa något jag redan vet, har vetat ett bra tag. Det är precis det jag läste i Danmark och som intresserar mig. Så jag är glad över ett samtalet får utrymme i söndagsbilagan, men jag blir också trött på att samtal har svårt att förverkligas. I artikeln nämndes inte Garaget, vilket förvånade mig. Garaget profilerade sig som en nytt modernt stadsdelsbibliotek som intergrerade med en ny mötesplats i Malmö. Det skulle vara framtidens bibliotek, där inspiration och ny teknologi var några av profileringsorden. Jag var med i en projektgrupp där idéerna sprutade och förslag illusterade vad vi ville att biblioteket skulle vara. Det gamla och det nya skulle förändra, och så vidare. När Garaget öppnade hade biblioteket fått plats mitt i rummet, med bokhyllor och fåtöljer, en prototyp visades upp. När jag var där sist hade biblioteket flyttat till ett hörn och M som har varit ansvarig för biblioteket hade slutat och en ny hade anställts. Det är för tidigt att döma det hela, jag hoppas innerligt att man åtminstånde ser över våra idéer och inte skapar ett traditionellt stadsdelsbibliotek, för att det är lättast så. För det är det som jag blir less över i den här instutionella offentliga sfären, att inte ha råd att ta risker, inte ha råd till att experimintera, inte se förändringen. Snark.

Det var fint att demonstrera igår i regnet, Herr vänster gjorde ett bra tal, Klimax hade roliga slagord.

Idag är jag en av få som jobbar. På många sätt helt meningslöst eftersom nästan all personal är borta och alla elever är borta, det finns ingenting att göra. Men det ger mig tillfälle att söka jobb så det är ändå OK.

Jag har en oro i kroppen för att mitt jobb på skolan snart är slut och att de inte verkar behöva mig på mina två andra bibliotek. Sommaren är verkligen ett blankt papper.

Jag skulle verkligen kunna bo i det här huset, med eftermiddagssol och franska balkonger.

Min kollega är värsta kontrollfreaket. Igår renskrev jag anteckningar som jag gjort från ett möte vi hade förra veckan. Jag gav det till henne och fick tillbaka en del synpunkter, jag skrev om det och skickade det till henne. Hon kom tillbaka och sa att hon hade ändrat lite och sa att jag kunde läsa igenom det eftersom det står att jag har varit sekreterare, jag sa att det inte behövdes. När människor är sådär anser jag att det kan göra allting själva, och sjukskriva sig så småningom.

Men jag trivs bra på jobbet. Faktiskt. Och jag har inte hört något från jobbet jag intervjuades för, så jag summerar med att jag inte fick det, lika bra det, biblioteket hade ju inga fönster. Men jag "var det för att jag sa att jag är morgontrött? för att jag inte haft möjlighet att skaffa körkort? för att jag inte är en ledartyp?" osv. Men det är lika bra det.

Jag och mina vänner har sett alla avsnitt av "Tila Tequila: a shot of love" på www.mtv.com. Fab.

Jag läser två helt skilda böcker just nu. Debutboken "Innan jag dör" av Jenny Downham och "Martha" av Doris Lessing. Är halvvägs i båda, och jag tycker om dem båda två. "Innan jag dör" har ett enkelt språk, händelsefull, rakt på. "Martha" innehåller mer intellektuellt språk, liknar "Glaskupan", och jag har fastnat vid ett parti där Martha går ut i bushen och skjuter en antilop, bara sådär, som att det vore rutin. Båda har den gemensamma nämnaren att de har en kvinna i tonåren som huvudperson, att de har fått bra recensioner, men det är det enda de har gemensamt.

Maj är en månad full av händelser:

27:e april, fina utomhuskonserter på debaser
28:e april, "En enastående studie i mänsklig förnedring" på doc lounge, inkonst.
3:e maj, the Space between
5:e maj, vårruset
10:e maj, lyxloppis/vit päls m.fl. på jeriko/kollektivfest
26:e maj, band in box releasefest på debaser

Denna vecka kommer jag att minnas som veckan då jag gick på min första riktiga arbetsintervju. Det var 47 sökande, tre blev kallade till intervju, jag var först ut. De ställde alla de där frågorna som man har hört talas om: "hur arbetar du i grupp? vad är dina bra och dåliga sidor" VEM ÄR DU? egentligen. Jag vet inte om det gick bra eller dåligt. Jag var ganska ärlig. Vet inte om det är pro or con. På måndag ska jag få besked. Det är inte drömjobbet. Men det skulle vara en grym utmaning/erfarenhet, och allt det där eknomiska skulle lugna ner sig, ordentligt.

Veckan på jobbet var riktigt bra.
Jag hade ett bra yogapass och ett dåligt.

Ja, så var det.

Jag har en längtan. Eller flera, egentligen.

Jag låg i fredags på yogamattan och längtade efter havet, att ligga på bryggan och dyka ner i havet. Jag tror det var de bästa dagarna, förra sommaren, med Si, när vi låg på bryggan och stekte och sen cyklade hem och gjorde potatissallad som vi förtärde i folkets park.

Jag längtar efter Berlin. jag önskar att jag kände någon som bodde där, för då hade det varit så lätt, att bara ta flyget/bussen ner.

Jag längtar efter mycket. Det är inte bra.

<3 P

Boktoppen på mitt bibliotek:


Idag hade jag en tjej som lämnade tillbaka Flyga Drake, hon är själv från Afghanistan. Om jag tyckte att vissa scener i boken är otäcka, så har de varit på allvar för henne, perspektiv.

----

Två missade samtal. Ett dolt nummer. Ett okänt nummer. Jag får alltid sug i magen när det står "dolt nummer" på min display. Det brukar allt som oftast handla om jobb.

Hektisk dag.

Slut.

---

Dansken erbjöd mig ett jobb, tror jag. Inget konkret, men "skulle du vara intresserad?" "ja, det skulle vara jättesjov".

Jag har inte lyssnat av min telefonsvarare, fast att jag vet att det finns ett nytt meddelande från en dansk sen i fredags. Han har försökt få tag i mig under slutet av förra veckan. Jag vet inte vad han vill, men jag har mina funderingar och fantasier, jag blir av någon anledning rädd, jag tänker att han vill erbjuda mig jobb eller ett uppdrag eller uttnyttja min oerfarenhet. Jag förstår inte varför han inte mailar det han vill. Jag känner mig mer bekväm med mail. Jag borde lyssna av telefonsvararen.

Det har inte med honom att göra:tänker att jag inte vill ha ett arbete med för mkt ansvar.

Så var det måndag igen.

Jag har hittat årets hittills bästa skiva, Laaksos sångares debut, helt jädrans fantastisk. I vissa partier spritter det till i hela kroppen, om och om igen. Men det ligger på gränsen till något dåligt, det handlar om referenser till vissa band, jag vet inte hur han lyckas komma undan med det.

En gång i tiden bytte jag blandband med folk som jag kände på nätet. Fantastiska band med musik som var alldeles ny för mig. Jag älskade att göra de där banden och att få dem. En gång fick jag en skiva utan att ge något tillbaka, det var en haj på omslaget och hon hette Elin.

Jag vill göra en blandskiva. Någon som vill byta?

Har varit och kollat på en lägenhet ikväll, en tvåa 52 kvm, med dusch i badrummet. Känns sjukt lyxigt (inte duschen vill säga) med så mycket yta, ett eget rum för sängen. Men åtta hade varit och kollat på den så ja, chansen är som vanligt inte stor, lika bra det, skulle säkert bara gå vilse.

Ska söka adminstrationsjobb på högskolan i stan. Tanken slog mig nyss att en utbildad bibliotekarie säkert skulle passa där, hm.

Igår såg jag en bra fobollsmatch och idag lyssnade jag på en bra skiva. Vill ha mer tid till att göra ingenting. Ingenting är det bästa jag vet.

Skolans lilla värld. Hade jag haft en pedagogisk ådra, ett tålamod för elever, en ork, så hade jag väl blivit lärare, för bibliotekarieyrket ligger nära läraryrket: kunskap, livslångt lärande samt dåligt betalt för utbildning/börda. Jag tror att lärare har en av tuffaste arbetsuppgifterna. Ändå sitter jag där nu i skolan och samtalar med lärare, lär mig vad ett lärarlag innebär och hur kommunikationen fungerar eller inte fungerar. Jag följer "Klass 9a" och de två senaste avsnitten har jag bölat av. Tjejen som får en bas. Tjejen som läser manga och lyssnar på japansk musik. Mitt hjärta brister. Det slår mig också vad mycket engagemang en lärare måste ha, passion för sitt ämne, att vara auktoritet och samtidigt kompis. Och så den där pedagogiska kunskapen, den mystiska och dolda. Min mamma har gått igenom hela lärareledet: förskolelärare - gymnasielärare - lärare på lärarhögskolan. I dagarna går hon upp med sin magisteruppsats som hon har hållt på med sen jag minns inte. Hon är på toppen av sin karrär, kanske kommer hon högre, jag vet inte, men jag är ganska stolt över henne. Jag är längst ner i min karriär. Det känns. Jag panikar ibland. Rädslan över att behöva flytta till orter jag inte ens vet var de ligger, som västerås eller vårgårda eller huddinge eller något annat. För mig är att bara bli kallad till intervju en vinst. Jag hoppas på ett vikariat i stan, ringde idag och pustade ut när de inte hade börjat rekrytering än, det finns fortfarande en chans, men konkurrensen är vad den är.

Början på en karriär är vad det är.