"Kärleken" började hemsöka mina drömmar förra helgen. Jag kan inte sova. Därför lyssnar jag på Dominik Eulberg. Därför hetsäter jag pepparkakor. Därför går jag på så många yogapass jag kan. För att bli non-toxic.

Idag ska till ett skolbibliotek för att lära mig något om skolbibliotek. Imorgon ska jag till ett annat bibliotek som jag kanske, förmodligen, för- hoppingsvis ska jobba timmar på.





Allting gör mig illamående. Allting.

Stockholms stadsbibliotek har fått en vinnare i sin lilla aritekttävling. Vinnaren är inte bilden, utan det är ett mer transparent förslag. Men jag gillar bilden.

I'll kill her

Linssoppa+Chevre=Idag

Min getost-desire fortsätter även denna veckan. Idag blir det tillsammans med linssoppa. Lyx tillsammans med slutet-av-månaden-mat, återstår att se om det blir en fulländad matupplevelse.

Tänk att ca 13% utav Danmarks befolkning stödjer Danskt Folkeparti. Tänk att var och varannan dansk som jag stöter på är rasist. Tänk att min pappa skulle kunna vara en av dem.







(jag&horisonten. fryser 22h. lyssnar på hans appelqvist)

För första gången på länge har jag hittad ett lugn. Jag trivs hemma (när kylan kom uppskattade jag att kunna gå hem, stänga in och krypa ihop). Jag känner inget större behov utav socialt umgänge (jag har svårt att fokusera på vad människor säger, vart tar jag vägen?). Jag trivs med skolan (jag lär mig äntligen någonting nytt). Jag har skaffat mig en kvällsaktivitet som passar mig (jag blivit beroende utav att kontrollera min egen andning, min kropp, att tänja mina fysiska gränser).

Två yogapass.

Två resor över sundet.

Två jobbansökningar skrivna, skickade.

Två pjäser på Intiman, nyskrivna av Norén.

Den nya kursen som jag børjade på førra veckan har gett mig information-overload, och ett stort behov utav en dator som inte bara fungerar som skrivmaskin. Dagens lænk blir www.twittervision.com. Meningsløst eller?

Igår var en skitdag.

ett ansikte, en flea-market

Någon har hittat en bunt fotografier på en loppis, på en och samma kvinna, tagna under olika skeenden under flera årtionden. Sen har hon lagt upp dem här.

Jag har blivit introducerad till stumbleupon.com, jag antar att jag är sent på det, men jag är lyrisk. Idag gjorde jag tummen upp till http://www.wordperhect.net/, och jag har registrerat mig själv på arbetsförmedlingen. Mitt liv. I rutor och fält. Funderar över att köpa en dator, en sån där vit som man har om är medveten och intoit. Den kostar pengar, som jag har, men jag har inget jobb. So so.

Oj, vad jag är missnöjd med det här mediet just nu. Det passar inte alls. Jag har inte tålamod. Jag har saker att skriva om, tankar som jag går runt med, känslor och grejjer. Ja, som Maja Lundbergs bok, I love it, eller mannen från förra helgen, klichéen, brat/reaggefantast, som åker till indien för att hitta sig själv, ja, som jag tänkte på honom i min feberyra förra veckan. Eller det här med karriär, har anmält mig som volontär till en kulturförening på grund utav två saker: så att jag kan skriva det i mitt CV och för att jag vill känna att jag gör nytta. Två helt skilda orsaker. För ja, jag är ensam, jag kan ligga i min säng och stirra ut genom fönstret i flera timmar, inga problem, sen blir det mörkt och jag undrar vad jag gjorde med min tid. Vad gjorde jag med min tid?

Jag redigerar inte, förmildrar inte nu.

Jag har ett stort hål i min vägg, och murbruksdammet ligger som ett osynligt mörker över plastgolvet.

Berlin var fedt. Så fedt att jag aldrig ville åka dærifrån. Det var som att alla idéer, tankar, problem och funderingar slæppte nær vi letade efter den rætta U-bahn stationen. Jag antar att det ær det som ær poængen med att resa, att førtrænga/glømma allt det som sker hemma i vardagen. Jag borde resa mer. Måske.


Alla runt omkring mig har så mycket att gøra. Mycket i skolan, mycket med bandet de har eller asylgruppen som de ær engagerade i eller mycket med pojkvænnen. Detta medfør att jag uppleveder det som att jag sløsar bort min tid, før jag gør inget særskilt. Jag borde engagera mig i någon kulturførening, men jag vet inte hur man gør. Jag borde ha ett kreativt och utvecklande (karriærskapande) extrajobb. Jag borde springa/simma flera gånger i veckan. Jag borde fråga någon i min klass om de kunde visa mig deras Køpenhamn.

Vill jag, egentligen? Jag vet inte.

Jag har byggt ett bo, med pensionärsfilt, rundstickning och golf på svt24.

Jag behöver någon att laga mat med och alstra värme.

Nästa vecka åker vi till Berlin med skolan. Jag är nervös. Har egentligen inte bondat med någon i min klass, jag tycker att jag är jobbig, kommer att gå vilse i Berlin.

Kan du inte bara luta dig mot mig?

Jag lånade en Haneke-box på bibblan häromdagen, innehållandes Triologin samt Funny Games. Jag började med sistnämnda och ja, den var obehaglig. Jag ville hela tiden stänga av men jag ville även se klart den, för den var bra, intressant, tysktalande. Igår såg jag första filmen i Triologin, Den sjunde kontinenten och jag tror att det är en av de mest obehagliga filmupplevelser som jag har haft. Jag visste att det handlade om en familj som skulle begå självmord, eftersom de upplevde att det inte fanns någon större mening med deras liv. Men sättet, bilderna, bilden ovan, akvariumet. När den var slut kunde jag inte vara ensam, se inte den filmen ensam, men se den. De resterande filmerna i Triologin vet jag faktiskt inte om jag vågar se, borde.

Min andra kontakt med Köpenhamn, den fysiska, hade jag i fredags. Skolan ligger i ett riktigt tråkigt område; betongskepp, byggnadsställningar och bråd vind. Mina första danska ord blev russ=kår & håll=kurs/klass. Jag träffade de andra nordiska utbytesstudenterna, tre svenskor och en norska. De verkar shyssta, men jag lär egentligen bara träffa en av dem, eftersom vi ska läsa i samma 'håll'. Vi fick även med oss en klichébild av danskarna då de sprang runt på skolan med en back carlsberg.

Annars, min höst/vårkappa luktar mugg, jag har ett stort hål i väggen, har läst andra delen av Stieg Larssons storsäljare, och endast den (åsikt:bort med paolo roberto samt kutta 200 sidor, helt ok), gör egentligen ingenting.

Idag, till havet och se en film med Scarlett Johanson. Socker.

Otight. Ungefär så vill jag beskriva det.

Idag hade jag min första kontakt med Köpenhamn. Det gick sådär.

Det är pensionärsstil över det hela, att vakna och först lyssna på Tintin på radio (08.45), se rapport och sportnytt (09.00), sen hejhej sommar (09.15), läsa ut en bok (efter 10.00), gå till Coop Forum och för första gången hitta deras ekologiska hörna, darn nice (vid lunchtid), hem och däcka framför dansk teve, Ally McBeal & Dawsons Creek (14.00-16.00), städa köket, laga mat, börja på en Stieg Larsson-bok (18.00), somna med katten bredvid, vakna slemmig och ta bussen hem till mamma för att se Morden i Midsomer (21.00).



Fortfarande förskyld. Fortfarande bitter.

Jobbet är avslutat. Solbrännan kom och gick. Förskylningen stannade kvar. Det luktar faktiskt höst, och ikväll spelar Final Fantasy på Pildammsteatern, gratis. Jag ska skriva en lista, men först måste jag bli frisk.

Jag har börjat räkna ner, 7 arbetsdagar kvar. Det som är bra med att arbeta mycket eller alltid eller ofta är att man börjar sluta tänka och sparkontot fylls på. Jag cyklar hit och dit, sitter på tåget, dricker varma drycker (choklad/kaffe/te), pratar med vissa om ingenting. Luktar fotsvett.

När jobbet är slut är det dags att ta tag i det andra som skjutits upp, som 1-poängstentan från i julas, cv-skrivande och extrajobbsökande (typ bibliotekshäng, ja). Sen kommer jag få ångest över pengarna som jag har arbetat ihop. Hur ska de disponeras. Sen börjar det i Köpenhamn. Jag som trodde att jag skulle åka till Borås. Men det var visst slut med det.

Jag måste nog åka härifrån. Beställde två engelska (eller översatta) böcker idag. För jag har ingen koll (eller intresse av) på bokmarknaden (hur länge ska modernista ligga nere?), eller rättare sagt, Stieg Larsson, så jag körde på två gamla rävar som kommit ut med nytt i år: Murakami och Coe.

Nu ska jag köpa indiskt take-away och krypa in i min håla till lägenhet.