En väska och tre öronhängen: 20 spänn på marknadsbörsen. Det är så det ska vara.

Samt brunch på simpan med bland annat Si. Det är så jag vill börja söndagarna. Resten av dagen: transkibera och skriva en sida om intervju som metod & till slut, första avsnittet av sista säsongen Six Feet Under (jag vet att de flesta har sett den eftersom boxen går att köpa för en tusing, och i somras gick den på canal+, eller så har folk laddat ner den).

Hörde idag att bibliotekarieprogrammet i Lund har lagt ner. Fint. Det behövs inte fler bibliotekarier.

Jag stod i en vinkel utanför biblioteket och kunde med hjälp av den tänka på olika händelser från förr som hände på olika platser, som jag kunde betrakta i just den vinkeln:

Antikvariatet på hörnan finns fortfarande kvar. Där lämnade jag en låda mögliga wahlströmsböcker (hästböcker) några veckor innan studenten. Först ville han inte ha dem, men när jag sade att han inte behövde betala för dem så tog han dem ändå.

Parkeringsplatsen där jag sålde mina barndomsgrejjer på en barnloppis under Helsingborgsfestivalen, jag gick i åttan eller nian. Kommer ihåg att jag köpte skivor för pengarna.

Sjukhuset i höjden, betongkloss. Jag föddes där och jag opererade min brutna arm där. Mormor dog där och Bengt låg inne ett tag på grund av högt blodtryck, där. Det är mest en ful byggnad.

Cykelstället utanför biblioteket. Här gjorde jag och P slut.

Sen gick jag in på biblioteket (som jag hängde en hel del på under åttan, nian, gymnasiet, men som jag inte besökt sen studenten). Köpte en Marie Kandre bok för halva priset och betalade två spänn för att besöka toan. Fick göra två intervjuer. Var torr i munnen efteråt, fast att jag inte hade sagt så mycket.
Sen åkte jag därifrån.

Det är mycket som känns omöjligt.

Var på "Craft Club" på Amore och firade kvinnodagen (kvinnorna ovan var en performance av en syjunta som bland annat stickade snoppfodral). Ja, det går faktiskt att fira och nej, det är inte konstigt. Det är inte märkvärdigare än att vi firar kungens födelsedag och jesus födelse. Please. Och nej, det handlar inte bara om kvinnor (om bara det skulle vara för jobbigt). Det handlar en hel del om frihet, jämlikhet och rättvisa. Och så lite revolution.

Det blir en Nina Hemmingsson också:

"nitisk jävel"

Jag tycker inte om att prestera, och jag tycker heller inte om att försvara det som jag har presterat. Och detta är summasumarum om den akademiska sfären. Den som jag snart ska göra slut med.

Det jag tar med mig ifrån idag är att en tjej använder min "gamla" uppsats i Etnologi i sin uppsats om hästböcker. Att se mitt namn i litteraturförteckningen var fint. Tänka sig.

Nu måste jag hitta ett sätt att ta mig hem på.
Det är svårt.

Litteraturpriserna har hamnat bra i år: Sara Stridsberg, Martina Lowdén, Jonas Hassen Khemiri och Susanna Alakoski.
Bra spridning.

Och snart är det den 8:e mars. Stand up and shout.

Förnimmelsen av bladet bröd som stoppas in i munnen under nattvarden.

Förnimmelsen av Bali när jag går över gatan och andas in avgaser.


Lyssna: Arab Strap - Rocket, take your turn, The first big weekend, Packs of three & (afternoon) Soaps.


På fredag ska jag genomföra min första intervju. Imorgon ska jag få kritik på det jag åstadkommit hittills. Tid för förändring (läs. utveckling).


Se: Dokumentären "Hästmannen"

Angående Köpenhamn

För mig handlar det om att kämpa för en plats för ungdomar, en kamp för ungdomskulturen. Att bli accepterad som en grupp med en egen frihet.

Det handlar om frihet. Om att göra sin röst hörd. Att vitalisera demokratin.

Johanne Hildebrandt skrev en krönika i Aftonbladet idag, kallade ungdomarna som deltar i kravallerna i Köpenhamn för bortskämda. Det är ett oförstående påstående. Det går inte att jämföra dagens ungdomar med femtiotalets ungdomar. Samhället har förändras, villkoren likaså. Det finns inte längre några trygga väggar att luta sig mot. Ingen som vill hålla ens hand.

Vad skulle hända om ingen engagerade sig?

Det handlar även om våld. Om frustration. Om maktlöshet.

Det som händer i Köpenhamn behövs. Det behöver visas. Hur ont det än gör i försäkringsbolagens plånböcker, polisens händer och ungdomarnas ögon.

"Allt skinn ska bort", sade Martina Lowdén häromdagen angående sitt skrivande.

Sen ville jag bara krama henne.

Såg "Farväl Falkenberg" igår. Jag förstår David i filmen. Det här med att gå vidare, att inte veta hur och känna hopplöshet. Att sätta pipan i munnen för att det verkar som att det inte längre finns några val. Jag tänker så ofta, jag antar att det kallas för nostalgi. Meningen med livet är att gå vidare, gång på gång. Även när man tror att "här är min plats, här kan jag vila" så händer det likväl att dörrar stängs och man tvingas leta efter nya.

Relationer.
Städer.
Sammanhang.

Det är svårt att bli vuxen, att känna ro.

Jag tänker på Johan Olsson, längdskidåkaren som låg i ledningen, som hade chans på medalj. Men en italiensk ledare hoppade i vägen. Så var drömmen borta. Han "offrar" hela sitt liv på att träna, bli bättre, med medaljer som mål, och så är det en olycka som förstör allt. Hur orkar han fortsätta? Det märkligt, och fascinerande.

Jag tycker om att röra mig, att åka buss, tåg och att springa.
Jag gillar åka ifrån.
Ofta vill jag inte att det ska stanna, utan bara fortsätta, till någonstans.

Jag kommer att se tillbaka på den här perioden (januari-maj) som en blek parantes, i stil med perioden då jag gick på komvux för två år sedan. På många sätt ganska meningslös. Svårt att se framåt. Lätt att harva ner i förgångna idéer.

Ingen annan, förutom jag, kan ändra på det. Men jag orkar inte.

Jovisst, magisteruppsatsen är värdefull. När den är klar. Nu är den bara salladshuvuden, blomkål och rödbetor. Jag tänker inte berätta om den.

Eller något annat.

Kom till Skåne igår, antar att jag hade tur med att bara bli 20 minuter försenad. En timme senare var alla tåg inställda.

Miso äter upp mammas gräslök och mamma å andra sidan har åkt mot Tyskland. Hoppas att hon inte hamnar i nått dike på väg till Trelleborg. Jag njuter av badkaret, bredband, lugn-i-magen-över-uppsatsen, ost och Skid-VM.

Jag vill åka till Berlin.
Jag vill studera i Köpenhamn till hösten.

OK.

Helg v.7

Tvättade igår. Alla kläder blev fulla med fula vita hårstrån. Så nu måste jag köpa såndär klibbig grej för att kunna se anständig ut.

Husdjur ska inte tvättas i tvättmaskin. Trodde det var allmänt vetande.

Vill skriva något bra om Lantz i P1 och åsikterna om henne som yttrats i forum som ring P1 och M. Birros blogg. Att hon anses vara ironisk, flamsig, tramsig och ha 'felaktigt' vokabulär (kan inte låta bli att det tänka på allt det där som en kvinna inte bör vara). Det enda jag egentligen vill skriva är att det är förkastligt. Jag är oerhört glad över att Lantz är tillbaka, hon gör mina eftermiddagar innehållsrikare och för mig spelar det ingen roll om hon sänds i P1, P2, P3 eller P4. Get over it.


Har ont i knät, vågar inte använda mina nya dyra jeans, knapparna fortsätter att flyga iväg från kappan och ikväll kommer T på besök.

Play: Kleerup with Robyn - With every heartbeat

(varför går det att skriva ikväll men inte iknät?)

Hitåt.

Hämtat från Moa så har jag gjort bildgoogling. Det var roligare än att skriva om folkbibliotekets roll i samhället.

1. Your age on your next birthday

2. Your favourite colour

3. Your middle name

4. The last meal you ate

5. Your bad habit

6. Your favourite fruit/vegetable

7. Your favourite animal

8. The town you live in

9. The most useful thing in your house

10. The name of your pet

11. Your most recent purchase

12. Something that makes you happy

13. Your first name

14. Your last name

Önskas: någon som vilar sin andedräkt bakom mitt öra.

Allmänt:

Miso. Min sängkompis

När kommer resorna mellan det platta och det skogia ta slut? Det här var i alla fall en fin sådan.

H har fest, bjuder på kladdkaka, afrikansk dans och morötter.

Saknar etnologin.

Har suttit hemma i två dagar och skrivit på den där uppsatsen (med skidskytte- & alpinapauser). Det har varit väldigt bra. Har för tillfället en vettig strategi och börjar se uppsatsen framför mig, vilket brukar vara ett bra tecken. En sida kvar tills veckans kvot är fylld.

Två stycken har varit och kollat på hemmet och båda verkar sååådär intresserade. Jag tror jag vet varför. Får se vad som händer. Har bestämt mig för att inte stressa upp mig över det där.

När åkte ner till Malmö förra veckan skrev jag i min anteckningsbok/fotobok/klippbok eftersom jag blev påmind om hur det var sist jag lämnade stället. Skrev att jag hade lagt ner en person i en tändsticksask, att jag tar fram honom om jag behöver uppleva den där känslan igen, men att jag kan lägga tillbaka känslan i asken. Lägga undan. Detta måste jag göra med fler saker. För det är som vi brukar säga här på biblioteksprogrammet: information-overload. Eller brus. Vissa saker måste tas itu med, men jag måste även kunna lägga undan dem när jag ändå inte kan göra något åt dem.

Idag blev jag mest road över min kompis T (efter helgen fick han mellannamnet "In fashion") som skriver om sin tillfälliga hyresgäst, det irländska russinet, i sin skunkdagbok.

"I snart en vecka har russinet haft en kille här ifrån irland. Killen är hennes pojkvän (sweetheart)han gillar pints jättemycket och music-sessions. Han gillar pints så mycket att han har ont i sin lever. Han är ful. Jätteful. Jag har börjat missköta mig hemma för att Russin skall flytta. Men hon gillar det. Hon gillar smuts! Ahh! Jag dör, hon är också lågbegåvad och gillar allt. Hon gillar att källsortera men inte att gå iväg till återvinningen. Jag slänger därför hennes sopsamling om nätterna. Hon är ganska mycket det värsta jag vet i en och samma person. Jag städer hennes rum. Så sjukt! Ibland funderar jag på att ta gift. Snabbverkande! Curare, arsenik, nickelkadmiumbatteri! Jag måste täffa en tjej som jag kan börja bo hos, eller skaffa en skrymmande och tidsödande hobby. Byggnation, krokimåleri, koppargjuteri. Jag kan låta min hobby svämma över i hemmet. Tänk en lägenhet som stinker av koppar, svämmas över av sågspån eller drunknar i lukten av nakna svettiga kroppar. Det skulle kanske få det irländska hippie-russinet att flytta. Men jag vet inte. Allt jag vet är att jag är sur och att jag jobbar över bara för att slippa en viss person som jag "lärde känna" för tre veckor sedan. Mitt liv är hemskt, jag får skylla mig själv och jag är för feg för att be henne flytta. Ganska mycket jag måste jag säga. Gud, jag är så förutsägbar."

Det bästa internetdagböckerna hittar man på skunk!

I en annan skunkdagbok kan man läsa det här:

"jag är ledsen att jag lämnar malmö, för det gör jag nu. det är som Bo Widerberg skulle tvingas lämna Tommy Berggren eller Tommy Berggren tvingas lämna Bo Widerberg. "

!

Behöver en personlig rådgivare. Någon som kan ge svar på alla mina frågor. Som pekar med hela handen och säger att så här ska du göra.

Jag är trött på att do-it-alone-be-strong-don't-fall-apart-grejjen. Inte min grej. Men ändå.

Har svårt att föreställa mig att det kommer att gå. Och det är väl där problemet börjar, med att inte ens tro på dess genomförbarhet. Skriver en plan, betraktar den med fasa och föraktelse, blir paralyserad, stirrar upp i taket, springer så småningom ifrån, bort.

Och de börjar klumpa ihop sig nu. Måstena.

Drar öronen åt mig, packar en väska, tänker så att huvudet håller på att brinna upp och iväg.