Det finns ljuspunkter i denna utmattande period. Som att se Henke komma in i andra halvlek och vara delaktig i Barcas seger, med två målgivande passningar. Få avsluta sin internationella karrär på detta helt otroliga magiska sätt. Puh. Det var så himla fint.

En annan ljuspunkt är att tillsammans med fina människor uppleva Eurovisionkvalet. Carola gick vidare och Sverige andades ut. Vi "tippade" vilka tio bidrag som skulle gå vidare och jag hade sex rätt. Men det var ju ändå ganska märkligt att varken Belgien eller Bulgarien gick vidare och att Litauen och Armenien däremot gick vidare. Det kanske var för mycket Schlager?

Annars är det uppsats varje dag varje timme. Jag är helt utmattad, slut som människa, sliten. Hemmet förfaller och katten saknar och saknas.

Men snart är det över.

Tänka sig att jag vaknar klockan 7 en måndag morgon, STIGER UPP, duchar, äter min gröt, dricker mitt te, får tag på personalchefen för att få reda på att hur jag ska jobba i sommar är inte klart, än (och sommaren är snart här?). Ganska roligt att prata med henne, dock. Jag ringde tills att hon svarade, och när hon så gjorde skrattade hon och undrade om jag var den envisa, och hon menade att jag vet att det lönar sig. Under samtalets gång lyckades även Miso riva ner en del disketter och böcker vilket personalchefen skrattade gott åt.
Är på skolan vid 9, dricker mitt kaffe, kolla min mail och förbannar mig själv för att jag inte kom ihåg hur dumma i huvudet CDon är.

Och sen då? Tanken var att jag med inlevelse och inspiration skulle skriva på uppsatsen. Men icke. Det är roligare att studera bilder på alltidredo-Merapi.

Är mest av allt stolt över mitt nya morgonhumör.

Jag är äcklig. På olika sätt.

Har suttit och läst DN på biblioteket i mina sunkdunktpunktkläder. När jag blir rik ska jag läsa DN varje dag, varje morgon, vid ett köksbord. Idag handlade det mest om att Flippan vägrar att hoppa och om blattesvenskan.

Det har varit varmt. Nu är det kallare.

Om två/tre veckor ska jag börja jobba och bo i skåne. Det känns ju himla avlägset. Sen är det fotbolls-VM. Jajemen.

Göteborg i helgen.

Allting är så krystat, svårt, kämpigt, motigt och långsamt. Jag saknar totala självklarheter. Det känns lite som att cykla i motvind.

Tröttsamt att hela tiden vara sin egen input.

Innan tänkte jag att jag längtade efter sommaren, men sen när värmen kom igår kom jag på att det var inte sommaren som jag längtade efter, utan efter något annat. Något annat.

Såg igår en fin dokumentär om snöleoparden. Med det brittiska referatet, som sade att det var en bedövande tystnad i Himalaya. I fyra år filmade de snöloeparden, och de bilder som var användbara kunde sammanfattas till en timme. På bland annat en misslyckad jakt, en ätande snöloepard, en löpande snöleopard, parningsakten och revirstänkandet. Det var väldigt poetiskt och fint.

"Jag har också bestämt mig för att aldrig mer köpa en trädgårdsmöbel som ska räcka hela livet.

Jag ska köpa den trädgårdsmöbel som är vackrast, om den så bara håller en dag."

/B. Malmsten

Topp fem teoretiker.

• Michel Foucault
• Anthony Giddens
• Judith Butler
• Zigmunt Bauman
• Erving Goffman

Bubblare

• Ulrich Beck
• Pierre Bourdieus
• Hannah Arendt

Jag har inget liv.

Jag och T har följt vitsippornas utveckling under våra samlade promenader mellan Sjöbo och stan. I lördags hade de lämnat det sömniga stadiet.

Idag sov jag tills jag fick ont i huvudet. Sen gjorde jag fibergröt och funderade över hur mycket hårstrån det finns i Miso's päls. Sen kände jag mig snygg och cyklade ner till skolan. Köpte kaffe-to-go och såg på Borås version av 1 maj tåget. Jag blev imponerad. Trodde inte att det skulle vara så pass långt.

Igår var jag hos A för att fira ett regnigt valborg. Lyssnade på Ulf Lundell och åt Tofulines chokladglass. På hemvägen så ringde T 112 för första gången i sitt liv då en kvinna i "missbrukarhusen" ropade efter hjälp. Det var ganska obehagligt då en man verkade gå amok i lägenheten; krossade fönster och kallade kvinnan för hora. Jag trodde att han skulle slänga ut henne genom fönstret. Sen kom tre polisbilar och vi fortsatte hemåt. Det är sorgligt eftersom "missbrukar-kvinnor" är de som har lägst status i samhället, på alla sätt coh vis, och vi var osäkra på vad polisen "kunde" eller "ville" göra.

Såg L's dansuppvisning i lördags. Det var fint. Sen lade jag tre böcker på Kulturhuset. A var där dagen därpå och då hade Alexander Skantze's bok försvunnit. Däremot var Thomas Tidholm kvar, och Suzanne Brögger visste hon inte. Vi får väl se.

Nu ska jag läsa om textanalys. Längtar till sommaren.

Denna man av män.

Jag hade något bra att skriva men mitt blodsocker föll ner.

Linsvecka. Rödvecka. Tentavecka. Sistaveckan i april. Championsleaguevecka. Innanlöningvecka. Rökerförmycketbordeslutaveckan. Man kan kalla den vad som helst, den är ändå ingen rolig.

Det ska bli skönt med sommar. Slänga bort alla abstrakta resonemang och inte känna sig instängd och helt enkelt få tänka på mindre viktiga saker.

Solen skiner liksom och jag liksom sitter här inne i den här datasalen och liksom väntar på att hjärnan ska börja arbeta. Äh.

Det var ju så himla bra i Malmö på slutet. Det gör mig ledsen. För nu sitter de i folkets park och dricker folle på en filt. Och jag tar kort med mammas digitala kamera på bryggor som ligger under vatten.

Äh.

det är en märklig känsla, att komma tillbaka, till vaddetnuär.

jo, friheten som ingår när man bor själv. problemen som uppstår när man är själv.

men ingen post på mattan och den där lukten fanns kvar, den där gamla och hemtrevliga sorten. och det är ganska tyst och cyklar till skolan vid halvtid och finner inte den rätta känslan för det här.

det är huvuden på sne och munnar som rör sig.

jag ska köpa linser idag. och en bok på ett antikvariat.

Ur Sydsvenskan igår.

- Nu har instrumentens inälvor blivit frigjorda och kan användas i mina projekt.

- Det här är bättre än att pianon hamnar på soptippen, som jag läste om i Sydsvenskan härom veckan.

Artikeln sved i hjärtat på Sven Lindgardsz, som tycker konstnärlig återvinning och bränning är mycket vettigare än dumpning på tippar.

Kom nyss hem från påskmiddag hos P & M, med T. Jag har druckit en vinflaska alldeles själv, och känner mig lite därefter. Jag skippade sillen och slukade i mig haloumin. Miso har tagit över Ronjas plats i sängen och the radio dept har verkligen gjort en bra uppföljare. Jag längtar inte efter borås. Jag gillar cykelvägen från värnhem, genom rörsjöparken, över "shopstråket", genom davidshall, förbi kronprinsen. Så rak och enkel.

Konstrunda i Nordvästra Skåne.

Idag har jag hängt med eller efter Soffan. Gjort saker som är obligatoriska när man är i Malmö. Som att äta vegetarisk lasange på Cosmopolitan och cykla ner till det nyöppnade Orkanen.

Där utsikten ser ut såhär. Det som kanske är speciellt i det där biblioteket är att det finns ett bönrum. Sen intalade vi oss att det var varmt och cyklade ner till Bo01 för Chai Latte, Juice, tvåsamhetsprat och havsluft.

Soffan bor så högt upp att man kan se Öresundsbron. Vi åt pannkakor, för att sedan bege oss på klassresa. Första var vi och lyssnade på ett föredrag om "whitness" som social konstruktion, som ung vänster hade arrangerat. Efteråt gick diskussionen kring en självkritiskthet inom vänstern, där den vita normen reproduceras osv. Sen åkte vi till ett sällskap som man kalla borgligt, i form av högt kulturellt kapital. De var alla musiker och talade om diverse toner, stofiler och instrument.

Båda dessa möten var sina motsatser, och båda var lika trevliga. Men jag kände mig inte bekväm i någon av dem. Det var intressant att betrakta hur och vad man pratade om. Men jag kände inte att detta var mitt forum.

Vi var och såg Syriana igår. Soffan satt och upprepade de arabiska orden, för det var många trådar att hålla reda på och det tog en cykeltur till möllan tills vi hade knutit ihop poängen: allt som händer har en baktanke, och USA har många fingrar med i spelet. I den här filmen så hindrade bland annat USA ett mer demokratiskt Iran, samt sponsrade terrorism. Vilken härlig västvärld vi lever i.

Sen satt vi på golden och diskuterade feminism; att ingen är en perfekt sådan. Exempelvis så var det "feministiskt forum" på rosengården i helgen, och under en kväll spelades bland annat britney spears och annan, så kallad "sexistisk", musik och alla feminister dansade glatt med. Dubbelmoral eller bara mänskligt? För man kan kanske inte stå på barrikaderna hela tiden? Eller ska man hela tiden vara uppmärksam på strukturerna för att kunna förändra dem? Var går gränsen mellan att vara medveten feminism och handlande sådan? Sen tycker jag att det är svårt med "feministiskt forum", där man diskuterar och lyssnar, men alla som redan sitter där är medvetna om ojämlikheten och vill förändra den. Kanske fördjupar forumet deras kunskaper och skapar gemenskap, men jag tycker att ett av feminismens stora problem är att den inte når ut till arbetsplatser, svenssonhem, höghus i rosengården och skolor. Når ut, kanske är fel ord, men att kunskapen tas om hand, och på allvar. På feministiskt forum sitter en panel och diskuterar könsfrågor med vetenskapligt vokabulär, vilket inga fler än de akademiska kan förstå, och dessa vet oftast redan. Man kanske borde tänka om?

Det var alltså en politisk afton, en bra sådan dessutom.

Sen måste jag propsa för www.bookcrossing.com

Jag sitter hemma och pluggar på om kvalitativ intervjuteknik. Vilket Miso tycker är onödigt och tråkigt. Jag håller med.

Tulpanerna är fina.

Miso tycker att det är oerhört bra att jag inte är ute och ränner idag.

För Ronja spelar det ingen roll, bara hon får sova ifred.

Här sover jag, för tillfället. När jag skulle somna i den där soffan igår funderade jag på att ...
Tanken och idén som egentligen är verklighet; att jag ska sova där hela sommaren gör mig sjösjuk.

Det var skönt att kliva av tåget på centralen i fredags, efter en fyra timmars resa med ett gäng hyperaktiva schakbräde-pojkar och en pratglad stockholmare som reste med sin fisande kanariegatuhund. Det var i och för sig kul att ha någon att prata skit med när pojkarna hängde och klämde som värst. Det händer alltid något i den djurvänligaavdelningen.

Sen var det släkten för hela slanten och jag hinner bli sur och irriterad innan de har anlänt. Men man har lärt sig sig att hålla masken med åren. Bita ihop. Sen delade jag folköl med P, fast hon cyklade snart iväg till Retro till den fina kärleken. Ringde G för att låna toaletten, vilket jag fick, trist bara att portkoden inte funkade och han inte verkade bry sig över att jag ringde minst fyra gånger.

Idag har jag bara velat försvinna, så pass mycket att jag fick ont i huvudet. Men jag tror det ordnar sig. Imorgon får jag gå till bibblan och plugga, samt "lämna" en bok, lite diskret sådär på caféet. Sen ska jag laga mat till mamma, utifrån ett recept från en kokbok som jag fick häromdagen. Slutligen får jag träffa Soffan.

Bita ihop, that´s the keyword.

Jag är trött på mina drömmar. Alla är använda, förvrängda och manipulerade. Jag behöver ett nytt perspektiv. Så att jag kan sova lugnt.

Nu längtar jag mest hem till mammas soffa och tevetryckaren och diskmaskinen och havet. Kanske åker jag till Söderåsen och rider. Eller så kommer jag att sitta på bibblan och läsa. Det är högst möjligt att jag går på konstmuseum. Om P är kvar kanske vi kan åka till Köpenhamn och hälsa på Jeppe o Ditte. Kolla in secondhand-kvarteren och dricka irish coffee. Kanske blir det påskparty. Eller ingenting alls.

Jag är ett år äldre idag och jag är ambivalent och jag ska köpa en stor påse godis och lägga mig på sängen och titta på en film om Hitler.

Igår sprang jag till en lyktstolpe och sen gick jag till nästa; intervall/jagharintesvettatspålänge- motion. Före det sprang jag på en fotbollsplan vars underlag mer kunde karakteriseras till en sugpropp. Jag hoppade från en fläck till en annan, och slutade så småningom bry mig om vattenintaget som joggingskorna (från början av 90-talet) bidrog till. Det hela slutade med att jag stod på en bro och insåg att vattnet i Viskan strömmande åt "andra" hållet. Hade hela tiden trott att det drev mot sjön, men snarare driver det mot havet, tusen mil härifrån. Jag hade ont i magen. Sen gick jag hem och var stolt i tre sekunder.

Thomas Öberg hade väckelsemöte på Rockborgen i fredags, med 30 kåta ungdomar, en och annan halvuxen man samt tre blivande bibliotekarier. Blodet det ska flyyyyyyta, skrek han på sin stol och kidsen skrek blodet det ska flyyyyyta, och så skrek han till slut men inte på gator och torg.
Nåväl, man blir alltid påmind, när man ser Thomas Öberg på scen, att det finns hopp, trots allt. Han gör en glad och kreativ. Det kan ingen ta ifrån honom.